Jag tror att personligheten sitter i hjärnan, att hjärnan är en stor del av själen, föds vi med personligheter eller formas den efter de erfarenheter vi samlar på oss? och är vår personlighet ”fixerad”? Det finns minst två, om inte fler personligheter, i mitt huvud, de är med i varje stund av mitt liv, varje tanke värderar de, varje handling har de en åsikt om, varje ord vägs.
Hur får jag tyst på dem? Hur kan jag ta mitt liv i mina händer utan att hela tiden sila genom allt via mina granskare och vänta tills jag får ett uttalande? Jag vill tysta deras höga, skärande röster, jag vill känna en tillit till mina beslut utan en våg av återkommande tvivel på mig själv och min förmåga.
Jag är fullständigt på det klara med att jag har en tendens att göra livet svårare för mig själv än vad det behöver vara, och jag vet också att det som sägs inte nödvändigtvis överensstämmer med vad jag hör, men hur som haver reagerar jag på det jag hör (i huvudet) – som är min tolkning på vad som sagts, en tolkning som farit förbi mina två personligheter, och det som sedan finns kvar, ja, det är svårt att veta hur mycket av det är vad som egentligen sagts, så jag reagerar på information som har stor möjlighet att vara ”fel” tolkad av mig själv, om ni förstår vad jag menar?!
Jag blir trött av att läsa den paragrafen så ni kan förstå att jag är trött när arbetsdagen är över, det som händer på arbetet blir större, får mer makt än vad det skall ha, vad som sägs och inte sägs känns obehagligt. Att klara mitt arbete utan anmärkning är väldigt viktigt för mig. Jag fungerar relativt bra när vi inte har möten och när jag inte behöver vara med vid fikarasterna.
Nu försöker jag separera min privatperson från den person som är på arbetet, för att landa, jag försöker komma ihåg att på arbetet arbetar jag, det är det jag får lön för, och när jag slutat arbeta kan jag låta min privatperson komma fram. Jag har det svårt att separera dessa två, men efter snart fyra år på samma arbetsplats har jag insett att jag har minimalt inflytande så för att klara min energi, skall jag inte engagera mig för mycket eftersom jag bara blir besviken.
Det är underbart att lösa problem, komma på nya lösningar och hjälpa andra, men det finns begränsningar för hur mycket brinnande iver som jag kan lämna över till jobbet, för är man ensam blir det tungt, och oavsett vad för förslag till förändringar som ploppar upp i mitt huvud så tycks det inte bli något av det. Jag har, som alla andra, valet att sluta på jobbet, men jag har ett bra jobb, som kreativ och serviceinriktad person vill jag gärna hitta lösningar på problem som kommer fram – men här har jag fått lära mig att det inte alltid är lösningar som man är ute efter när man pratar om ett problem eller klagar. Det är här jag måste lära mig att släppa taget, låta det vara.
Min personlighet, mina personligheter önskar mer, mina personligheter är nyfikna, problemlösare, serviceinriktade personer, jag tycker om att leta reda på information och olika lösningar och det kan bli lite underliga lösningar ibland. Men var sak har sin plats sägs det, och på min arbetsplats finns det inte plats för sådana personligheter och att komma till den insikten är smärtsamt och det tar tid för mig att landa och justera mina tankar till att klara den miljö som finns. För det är ett mycket bra arbete och arbetsplats, bra skola för mig och mina personligheter.
Den kreativa, problemlösande, nyfikna personligheterna inom mig får släppas lös efter min arbetstid, och kanske pysa ut lite under lunchen, det är ok, jag kanske måste ta mig i kragen och växa upp!?
När jag tänker efter tycker jag nog om mina två personligheter eller tre kanske, en go, rar, sprallig, nyfiken personlighet, en eftertänksam, problemlösande, melankolisk personlighet och en negativt trollmonster som spricker som ett vulkanutbrott när för mycket ilska svalts, en personlighet som kommer till försvar som en lejon hona försvarar sin unge. All behövs, alla har en roll, jag får bli vän med de allihop.
Hur får jag tyst på dem? Hur kan jag ta mitt liv i mina händer utan att hela tiden sila genom allt via mina granskare och vänta tills jag får ett uttalande? Jag vill tysta deras höga, skärande röster, jag vill känna en tillit till mina beslut utan en våg av återkommande tvivel på mig själv och min förmåga.
Jag är fullständigt på det klara med att jag har en tendens att göra livet svårare för mig själv än vad det behöver vara, och jag vet också att det som sägs inte nödvändigtvis överensstämmer med vad jag hör, men hur som haver reagerar jag på det jag hör (i huvudet) – som är min tolkning på vad som sagts, en tolkning som farit förbi mina två personligheter, och det som sedan finns kvar, ja, det är svårt att veta hur mycket av det är vad som egentligen sagts, så jag reagerar på information som har stor möjlighet att vara ”fel” tolkad av mig själv, om ni förstår vad jag menar?!
Jag blir trött av att läsa den paragrafen så ni kan förstå att jag är trött när arbetsdagen är över, det som händer på arbetet blir större, får mer makt än vad det skall ha, vad som sägs och inte sägs känns obehagligt. Att klara mitt arbete utan anmärkning är väldigt viktigt för mig. Jag fungerar relativt bra när vi inte har möten och när jag inte behöver vara med vid fikarasterna.
Nu försöker jag separera min privatperson från den person som är på arbetet, för att landa, jag försöker komma ihåg att på arbetet arbetar jag, det är det jag får lön för, och när jag slutat arbeta kan jag låta min privatperson komma fram. Jag har det svårt att separera dessa två, men efter snart fyra år på samma arbetsplats har jag insett att jag har minimalt inflytande så för att klara min energi, skall jag inte engagera mig för mycket eftersom jag bara blir besviken.
Det är underbart att lösa problem, komma på nya lösningar och hjälpa andra, men det finns begränsningar för hur mycket brinnande iver som jag kan lämna över till jobbet, för är man ensam blir det tungt, och oavsett vad för förslag till förändringar som ploppar upp i mitt huvud så tycks det inte bli något av det. Jag har, som alla andra, valet att sluta på jobbet, men jag har ett bra jobb, som kreativ och serviceinriktad person vill jag gärna hitta lösningar på problem som kommer fram – men här har jag fått lära mig att det inte alltid är lösningar som man är ute efter när man pratar om ett problem eller klagar. Det är här jag måste lära mig att släppa taget, låta det vara.
Min personlighet, mina personligheter önskar mer, mina personligheter är nyfikna, problemlösare, serviceinriktade personer, jag tycker om att leta reda på information och olika lösningar och det kan bli lite underliga lösningar ibland. Men var sak har sin plats sägs det, och på min arbetsplats finns det inte plats för sådana personligheter och att komma till den insikten är smärtsamt och det tar tid för mig att landa och justera mina tankar till att klara den miljö som finns. För det är ett mycket bra arbete och arbetsplats, bra skola för mig och mina personligheter.
Den kreativa, problemlösande, nyfikna personligheterna inom mig får släppas lös efter min arbetstid, och kanske pysa ut lite under lunchen, det är ok, jag kanske måste ta mig i kragen och växa upp!?
När jag tänker efter tycker jag nog om mina två personligheter eller tre kanske, en go, rar, sprallig, nyfiken personlighet, en eftertänksam, problemlösande, melankolisk personlighet och en negativt trollmonster som spricker som ett vulkanutbrott när för mycket ilska svalts, en personlighet som kommer till försvar som en lejon hona försvarar sin unge. All behövs, alla har en roll, jag får bli vän med de allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar