Det jag tyckte var lite ovant för mig, när jag jobbade i London, var tunnelbanan, inte att åka, utan att lära sig taktiken att komma med tåget. Men jag märkte att det fanns ett system fast det inte syntes. Man stod åt sidan och lät passagerarna att gå av innan man pressade sig på, fast det skedde ganska osynligt, jag upptäckte det först efter ett par veckor. Sällan fick jag sittplats, men jag vande mig, vande mig att hålla i mig med ena handen och min bok i den andra – ganska stolt över denna teknik, det tar inte lång tid innan man blir en inbiten London bo.
I Göteborg har jag bekvämligheten att bo en hållplats från sluthållplatsen så jag är oftast garanterad en sittplats, det är så skönt att sitta och se mitt älskade Majorna åka förbi, jag sitter och lyssnar på min Mp3 spelare eller på mina med-resenärer, allt beroende på vilken energinivå som jag ligger på. Det jag har upptäckt är att här i Göteborg råder inte ”vänta” systemet, att vara artiga och låta de som skall stiga av, stiga av och sedan gå på spårvagnen. Här i Göteborg är det var och en för sig själv, de pressar på när man försöker stiga av.
I dessa stunder är jag tacksam för att jag inte har en barnvagn, för dessa kan ha väldigt svårt att komma på för att andra går förbi dem eller pressar sig ut framför dem. När de skall gå ut är det motströms och ingen av påstigande passagerarna tar hänsyn till att barnvagnen skall ut, jag är ibland förvånad att de kommer ut, det har hänt ett par gånger som jag fått hålla dörren öppen för att de skall komma ut.
Vart är artigheten? Jag skall erkänna att jag drar igång mig på denna energi också, stressen att skynda mig in för att få en sittplats, jag skäms över mig själv, detta sker mest när jag skall åka hem, jag går till Drottningstorget för att chansen är större att få en sittplats på spårvagnen, men väl där står jag också och passar på vart spårvagnen skall stanna och vart dörren kommer att vara. Ganska komiskt, jag är inte mycket bättre, fast jag försöker tänka på det och måste säga att jag alltid viker undan för barnvagnar och äldre människor.
Det är konstigt hur lätt jag dras in i stress, om människor runt mig drar igång, är det ofta så att jag också gör det, ökar takten när jag går, pressar på för att komma fram, jag blir otrevlig och det gillar jag inte. Självklart är det så att det blir värre när jag har låg energi, inget tålamod för något, medans när jag mår ganska OK kan jag stå som en Buddha och le mitt i alla desperat aktivitet som pågår.
Så min uppgift denna vecka blir att träna, träna att bli artigare mot mina med resenärer.
I Göteborg har jag bekvämligheten att bo en hållplats från sluthållplatsen så jag är oftast garanterad en sittplats, det är så skönt att sitta och se mitt älskade Majorna åka förbi, jag sitter och lyssnar på min Mp3 spelare eller på mina med-resenärer, allt beroende på vilken energinivå som jag ligger på. Det jag har upptäckt är att här i Göteborg råder inte ”vänta” systemet, att vara artiga och låta de som skall stiga av, stiga av och sedan gå på spårvagnen. Här i Göteborg är det var och en för sig själv, de pressar på när man försöker stiga av.
I dessa stunder är jag tacksam för att jag inte har en barnvagn, för dessa kan ha väldigt svårt att komma på för att andra går förbi dem eller pressar sig ut framför dem. När de skall gå ut är det motströms och ingen av påstigande passagerarna tar hänsyn till att barnvagnen skall ut, jag är ibland förvånad att de kommer ut, det har hänt ett par gånger som jag fått hålla dörren öppen för att de skall komma ut.
Vart är artigheten? Jag skall erkänna att jag drar igång mig på denna energi också, stressen att skynda mig in för att få en sittplats, jag skäms över mig själv, detta sker mest när jag skall åka hem, jag går till Drottningstorget för att chansen är större att få en sittplats på spårvagnen, men väl där står jag också och passar på vart spårvagnen skall stanna och vart dörren kommer att vara. Ganska komiskt, jag är inte mycket bättre, fast jag försöker tänka på det och måste säga att jag alltid viker undan för barnvagnar och äldre människor.
Det är konstigt hur lätt jag dras in i stress, om människor runt mig drar igång, är det ofta så att jag också gör det, ökar takten när jag går, pressar på för att komma fram, jag blir otrevlig och det gillar jag inte. Självklart är det så att det blir värre när jag har låg energi, inget tålamod för något, medans när jag mår ganska OK kan jag stå som en Buddha och le mitt i alla desperat aktivitet som pågår.
Så min uppgift denna vecka blir att träna, träna att bli artigare mot mina med resenärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar