Jag har skrikit inombords och skakat av frustation, jag höll allt inom mig så att jag blev knallröd om kinderna. Har lärt mig att det finns ett förhållningssätt som är vuxet, och även jag inser att ingen kommer att ta mig på allvar om jag slänger mig ner på golvet och hamrar med armar och ben på golvet, så allt vänds inåt, känslorna kommer fortfarande, jag kan inte kontrollera dom, men jag övar min självkontroll så jag inte är utåt agerande.

Som del i den träningen har jag haft min chef till hjälp, bad om det själv, som stöd, jag ser det som det där lilla staketet som delar av en fil från en annan på vägen. Som ett skydd, i dag, när jag pratade positivt och uttryckte mig kanske lite okommande för en vuxen, när jag uttryckte hur mycket jag tycker om ett av våra datasystem, säger hon "3" det ordet vi kommit överens om att hon skall använda att flagga med. Jag är själv ganska duktig på att kolla mig själv, jag blev så snopen. Jag uppfattade mig inte som den sura och tjuriga 3-åringen som jag har tendens att bli ibland när jag blir frustrerad, eller inte förstår varför man måste diskutera ett ämne till leda. Det blev som om hon hällt en hink med isvatten över mitt huvud, så jag bestämde mig för att inte engagera mig mer i mötet den tid som var kvar till lunch, för jag verkade uppenbarligen inte sköta det på rätt sätt.

Det är här som jag behöver översättning, jag tror att jag sköter mig bra, jag är positiv, jag deltar aktivt, jag är inte kritisk utan nyfiken, är försiktigt med hur jag uttrycker mig och så säger chefen "3". Det kommer att bli svårt att lära mig om jag har en lärare med så skild vy på beteende, jag känner instinktivt när jag är på väg till ett beteende som inte är smickrade, behöver ibland lite drag hjälp att få ut mig ur de hjulspåren, men jag kan inte ta den hjälpen från en person som har en annan kartbok eller ordbok än mig, det blir för komplicerat. Jag litar så pass mycket på mig själv att jag vet vad som är rätt och fel, moral och etik, och bara allmän hyvs. Jag får skapa en ny skylt som hjälp när jag känner att jag svängt fel så jag hittar rätt igen.

Jag är nöjd med min prestation på dagens möte, jag har svårt med möten på min nuvarande arbetsplats, kanske har det att göra med att jag inte varit på en arbetsplats där det finns så många kvinnor som nu, eller med sådan demokrati att det ibland blir löjligt. Jag är mer en person som gör det som sägs till mig, nya direktiv - gör så här - javisst etc. Självklart är det bra att få vara med och bestämma men det får inte bli absurt, som jag känner att det kan bli ibland. Det är klart att en del i min sjukdom är så att jag inte klarar när det blir för luddigt, jag behöver ett ramverk med riktlinjer, sedan kan jag omprioritera inom det, och ändra om rent generellt i största allmänhet, men allt måste vara klart, allt måste pratas om i tydlighet, inte, om inte så, så om inte så så så, jag ni förstår, konkret, rakt utan en massa blaj.

Jag är ingen bra "Team player" heller, det skriver jag att jag är det i min CV, men jag är mer en individualist, jag puttrar på med det jag skall göra, i en grupp gör jag det jag blir tillsagd för jag har slutat att försöka vara med och bli engagerad eftersom jag inte orkar "slås". Det finns roligare saker att lägga energin på, samt att jag blir besviken när jag inte blir hörd, har problem med att bli avvisad i alla dess former - något jag också arbetar på. Men jag kan samarbeta, har klarat grupparbeten och andra grupp aktiviteter på andra arbetsplatser, så nog har jag kapaciteten. Här måste jag spara på mig, det är en underlig arbetsplats rent personkemiskt, jag blir inte riktigt klok och kanske skall jag inte ta det som normen för hur min "utbildning" i det sociala livet sker, jag klarar mig ganska bra ute på stan med att ta kontakt med andra människor. Klart - har inte provat det på pubbar etc.

Min akilles häl är att jag är så arg på mig själv för vikten, jag har skapat det och det är upp till mig att göra något åt den, jag får ta ansvar över det, hitta en väg som passar. Jag kan, det är en fråga om att knuffa undan en massa dumma murstenar som jag byggt en relativt hög mur av, det tar bara ett par stenar innan det är tillräckligt skört för att knuffas på!

"To try is to risk failure. But risk must be taken because the greatest hazard of life is to risk nothing. The Person who risks nothing does nothing, has nothing, is nothing. He may avoid suffering and sorrow, but he simply cannot learn, feel, change, grow, live, and love."

Leo Buscaliga

Jag kan fråga enkel fråga och få en historie lektion och redovisning av vad denna person har gjort olika direktiv från förr etc. när allt jag vill veta är varför gör vi så?! Nu idag, jag skiter i hur vi gjorde förr!