Vissa dagar spelar det ingen roll vad jag gör - allt blir fel ändå, för mig är att kunna uttrycka mig oerhört viktigt, att inte ha förmågan att uttrycka mig skulle jag ta som ett hårt slag.
Att göra mig förstådd, att förklara klart och tydligt vad det är jag undrar över, att tala med en klar ton, förmedla kunskap, det är som att andas för mig, lika viktigt. Det låter som en överdrift, men det är enormt viktigt för mig.
När jag misslyckas med att få fram vad det är jag önskar, säga, förklara eller veta då blir jag så ledsen, det får mig att bli ur balans och andan går ur mig. Att bli stående ensam efter att ha - så gott jag kan - uttalat en frustration, utan uppbackning när de andra säger "förstår du nu Marie, eller du får släppa det Marie" säger jag förvånat, "men är det bara jag som tycker så?" Då upplever jag det som om jag hänger där ute på tvättlinan själv som en ensam gammal raggsocka, svajande i vinden.
Jag har tappat bort mig igen, jag är vilse, jag är på brantens kant, jag är illa ute, det finns en gammal repstege, men är den stark nog att bära min vikt?
Jag vill absolut inte att det som händer på min arbetsplats skall sätta mig ur balans, att det blir så stort för mig att det tar över, jag har under en period lyckats få ett förhållningsätt på arbetet som gjort att jag haft en bättre balans i det professionella och personliga. Nu har jag svårigheter att släppa det professionella efter det att min arbetsdag är över. Jag är så rädd att jag går bakåt istället för framåt, jag är så rädd att jag håller på att tappa fotfästet.
Samtidigt blir jag arg, jag blir arg när jag blir lämnad ensam när det är fler som tycker som jag, jag blir arg när de pratar med mig som om jag inte vet någonting, när jag blir tilltalad som om jag läser läppar - om jag ändå var så duktig - jag upplever det som att istället för två kollegor sitter och har ett utbyte av erfarenheter, så utbildar de ett förskolebarn i hur det går till när man är på en arbetsplats. Bara för att jag inte kan kommunicera betyder det inte att jag inte kan förstå - även om jag inte förstår på samma sätt som andra utan måste bena lite mer innan det landar.
Jag är ARG, ledsen, trött, tyngd och frustrerad, vad gör man när man inte kan kommunicera det man önskar? Jag kan vara tyst, men det är så svårt när jag verkligen vill medverka, skall jag sitta och skriva ner det jag önskar säga - klart det är ett alternativ kom jag på nu - men det tar tid och då kan de redan ha passerat. Ingen verkar ha förståelse för att jag har det här problemet, samtidigt - äsch.
Skall jag någonsin få ordning på mitt liv, skall jag någonsin bli vuxen, skall jag någonsin lära mig, skall jag någonsin bli bra på något? Ska jag någonsin få vara i fred i stället för tillsagd - som vänskapliga råd - att gör inte si och så när det gäller mitt privata liv - JAG BESTÄMMER OM MITT LIV - jag bestämmer om hur jag tänker, känner , uttrycker mig, jag känner mig så dum, jag känner mig så dum, dum, dum, dum, jag känner mig asocial, knäpp, som om jag inte kommer att lära mig hur man sköter sig bland arbetskamrater eller på arbetsplatsen, jag känner mig som ett monster.
Jag orkar inte, orkar inte, kan ingen ta över?!
"Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som vet hur det fungerar, som vet hur man gör. En människa som kan klara en fikarast, utan att få myror under sin hatt, som sitter still och ler glatt. Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som vet hur man konverserar utan att prata spratt, ett språk som man bara förstår om man är som jag, en fåntratt. Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som ropar glatt, nu är det snart dags för fikarast, inte en människa som jag, som får fnatt som en riktig fåntratt."
Marie Gerahty
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar