Det är tyst och lugnt, en stillsamhet har lagt sig över mitt hem, "mitt" hus, tycks det som, det är skönt att lyssna på tystnaden, lugnande, ro fullt.
Jag är hemma, mina kattjejer är hemma, TV är avstängd för en gångs skull, allt är bra, mår bättre.
Utanför mitt vardagsfönstret kan jag se tända gravlycktor tindra som stjärnor, det är så vackert, jag tycker mycket om Västra Kyrkogården, harmoniskat att vandra runt och fokusera på att tysta alla röster inom mig.
Många levnadsöden som ligger där, jag läser gravstenarna, jag läser och ser en bit av deras familj, skeppsbyggare, läkare, professorer, varför nämner vi inte idag vår arbetstitel? - kanske för att de inte är lika väldefinierade som förr? Jag skall kremeras och strös i en porlade bäck i en skog, det tycker jag låter som en utmärkt plats att avsluta livet och börja ett nytt, hur än det ser ut, kanske får jag göra en spännande resa som föda åt daggmaskar, inte illa, alltid undrat hur de har de. det spelar ingen roll när man är död är man död! Det finner jag en tröst i.
På något vis tycker jag att genom att tänka på döden bejakar jag livet, jag har döden som sällskap genom livet, för döden finns närvarande varje stund, inget att vara rädd för eftersom vi inget kan göra åt det. Jag tror snarare att döden finns där för att lära oss att ta vara på dagen, var dag, var stund och inte slösa med vår tid - inget är garanterat. Klart, kanske är man inte riktigt redo att vandra vidare ännu, men jag menar bara att det är meningslöst att vara rädd för något som vi inte kan påverka.
Ganska komiskt eftersom det skulle jag kunna överföra till andra sidor av mitt liv, lära mig att släppa kontrollen, saker händer, bättre att ta i tu med dom som de kommer än att oroa sig för något som kanske inte kommer att hända. Det är inte lätt, jag trodde inte att jag var en kontroll människa men på en nivå så är jag det. Skall göra mitt bästa i att lära mig själv att ta livet som det kommer, inte oroa mig för framtiden, speciellt saker som jag inte har någon kontroll över.
Oron är en stor del av min personligheten, jag har en balansgång dagligen, vilken sida jag skall hamna på, jag ställer till det för mig själv, jag förstör saker när det går för bra, jag får inte klara det, inte bli en succee
Det jag tänker på när jag går förbi gravstenarna är att de flesta har familjer, de har som synes levt sitt liv i vardagen och det är dock där livet levs, i vardagen, så jag känner att jag skall göra bättre ifrån mig, försöka bejaka livet och leva bättre i vardagen, där är det ganska skönt att vara ibland, ganska ofta...
"People who deliberate fully before they take a step will spend their lives on one leg."
Anthony de Mello
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar