Tryckkokare

Sedan i onsdags förra veckan har jag telefon "jagat" min läkare, har lämnat meddelanden med receptionen, med min terapeut. Eftersom det var helg snart släppte jag det ett tag med vetskapen att jag gjort det jag kunde.

I måndags började jag ringa min handläggare på Försäkringskassan, min läkare och pratade med min terapeut igen, jag hade inget sjukintyg och jag visste inte om jag skulle arbeta heltid, jag var inte sjukskriven eftersom jag inte hade ett intyg, var lite virrig eftersom jag inte fått prata med någon som kan ge mig ett klart svar och jag fortsatte att ringa runt, utan större framgång måste jag säga, den ända som ringde tillbaka var min terapeut.

I eftermiddags ringde så äntligen min läkare och det beslutades att jag skulle arbeta 75 %, detta mot vad läkaren och min terapeut tyckte, men min läkare sa, det är bara så mycket hon kan göra, det är Försäkringskassan som har sista ordet. Sedan ringde jag Försäkringskassan och pratade med min handläggare, och under samtalets gång började jag gråta, jag var så trött, trött på allt ringande, regler som jag inte förstår, direktiv som jag inte fattar och folk som är svåra att få tag i men som har "makten" över om jag får ersättning eller inte.

Det var inga små snyft, snyft, utan det var som om jag var en tryckkokare som släppte ut all min ånga - pssstt...hulklings gråt, rödpuffiga ögon, täppt näsa, rödrosiga torra kinder. Min handläggare fortsatte att prata, jag lyssnade, vi avslutade samtalet och jag lät tårarna flöda, bättre ut än in.

På vägen hem kände jag mig avslappnad, uttömd, det var en skön känsla, nu har min läkare skrivit intyg och brev och skickat till FK, jag har pratat med min handläggare på FK och jag vet att jag inte kommer att bli utan pengar denna månaden. Den nya sjukskrivningen kommer att gälla i fyra månader. Nu är det uppklarat.

Jag kände att det var tungt, så tungt att bära allt detta utan att ha någon där att stötta mig en liten stund, ingen att ringa när jag känner att jag nått min gräns, utan min terapeut på måndagar vet jag inte vad jag skulle göra, jag har en sådan tur!

Nu känns det som sagt bättre, nu skall jag gå och lägga mig och jag hoppas på en rofylld natt, var nog skör redan i går natt, Olivia gick och la sig i soffan i stället för att ligga i sängen med mig, det gjorde mig också ledsen - men nu har jag lättat på trycket och det kan jag behöva eftersom jag skall träffa mamma i morgon!

En bra sak som jag gjort idag, jag skötte om mig själv och tillät tårarna utan att bli arg på min svaghet.

"God bless this tiny little boat, and me who travels in it. It stays afloat for years and years, and sinks within a minute. And so the soul in which we sail, unknown by years of thinking, is deeply felt and understood the minute that it's sinking."

M.Leunig