Skämmit

För mig har skrivandet på bloggen blivit ett sätt att spegla saker tillbaka som pågår inom mig, saker som ofta yr runt och skymmer synen, skymmer synen så att jag inte kan se klart, se klart på händelser i mitt liv. Bloggen har skapat ett forum för mig, den fungerar som min karta, jag kan på ett aktivt och konkret sätt se omgivningen, vägen framför mig och den ger mig tid att upptäcka gupp och diken i vägen, och nu på senare tid vägskyltar som ger mig en möjlighet att välja en annan väg än min nertrampade stig. Det har varit och är ett underbart verktyg för min resa.

I början var bloggen ”min”, det vill säga jag skrev den för mig, mitt forum, det gjorde mig inget att andra läste det jag skrivit, det var ju trotts allt Internet, öppet forum för den som önskar läsa, när jag började få lite kommentarer blev jag förvånad, förvånad att någon läst det jag skrivit, rörd att någon läst det jag skrivit. Det hjälpte oerhört mycket att veta att mina tankar inte var hur galna som helst och att det fanns andra som delade mina tankar, vilken kraft.

När min blogg blev med på förteckningen av bloggar på en annans blogg, (riktigt tungvrickande mening det där) fick jag ett stort huvud, jag blev så stolt och så ”viktig” och tappade bort varför jag började med bloggen från början, jag hade börjat skriva för andra, jag hade gått vilse. Det gick upp för mig idag, slog mig som en tegelsten i huvudet, jag skäms, jag rodnar och tycker att det känns väldigt dumt av mig att ”tro” något om mig själv.

Men jag ÄLSKAR att bli läst, jag älskar att någon uppskattar mina ord och det är klart att jag har hemliga, hemliga drömmar om att en dag bli publicerad, men nu, som det är nu, vill jag hellre fokusera på att sätta upp vägskyltar på min karta, så jag har möjligheten att undvika fler destruktiva beteenden. Att stå stadigare på mina ben, i mina skor, få bättre koll på mina funktioner och vad jag kan göra för mig själv, för att stärka mig, ta hand om mig.

Meningen med bloggen är att spegla mig själv, att nästan fungera som ett eko, att jag kan se mig själv, se vad som händer inom mig, hur jag reagerar på omvärlden och vart mitt beteende har ändrats. Glädjas över den väg jag rest och att om jag tittar bakåt ser jag vägmärkena bakom mig som står stadigt i marken för framtiden, så jag kan släppa taget lite, med vetskapen om att om jag skulle gå vilse så finns vägmärkena där för att visa mig tillbaka till dit jag var när jag tappade bort mig.

Det är min största framgången till dags datum.