Frangipani: Trött

Jag har haft behov av att sätta mig ner i min "lunga" andas in och ut och försöka landa, den här veckan har jag tappat fotfästet, har inte riktigt funnit mig till rätta, första kompletta veckan som jag jobbat 75 %, förresten det stämmer inte, jag hade en semesterdag i måndags, men jag arbetade fyra dagar efter varandra och jag tror jag kände skillnaden.

Jag kände mig vilsen, som om jag inte riktigt visste min plats och vad jag "passade" in eller vad jag skall gör, vad som är förväntat av mig, mycket av den mentala träningen som jag givit mig fanns inom mig, jag orkade dock inte ta nytta av den, jag var så fokuserad på att hålla min tunga under kontroll under fikarasterna - så jag inte säger något dumt. Jag upplever det som om jag är osynlig eftersom det har nu hänt ett flertal gånger att jag pratat och någon börjar prata över mig, jag blir så förvånad varje gång att jag inte säger något, jag tar det som - "jaha Marie, där ser du, du räknas INTE". Jag kommer att undvika fikarasterna nästa vecka, fylla på lite kraft, måste förmodligen vänja mig med 75 % innan jag fortsätter med mina lektioner.

Jag blir ledsen, jag har druckit mer Treo, jag har försökt tysta mina negativa-monster-marie röster men det har varit svårt. Jag är ledsen, jag upplever mig som en besvikelse för mig själv fast jag gjorde stor dåd i mina ögon förra veckan, som vanligt sopar jag det under mattan, jag är ledsen. Jag är ledsen för att jag är fet, jag är ledsen för att jag är superdålig med ekonomin, jag är ledsen för att jag ställt till allt så för mig, att när saker börjar ordna upp sig ställer jag till det igen. Jag förstör, förstör, förstör, det är såååå synd om mig blähä säger jag bara, jag få skylla mig själv.

Fast jag är så trött, så väldigt, väldigt trött, jag vill sova länge, länge.

Jag känner mig fyrkantig, jag känner mig konstig, som om jag pratar ett annat språk igen, jag blir inte förstådd, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag orkar bära, hålla i, fixa och dona, jag vet inte, jag vill försvinna, jag bryr mig inte om att jag bara har fyra vänner på facebook - bryr mig inte i ryggen, jag bryr mig inte om att hur jag klär mig är annorlunda mot vad modet är, det spelar inte mig någon roll. Men jag bryr mig om att jag upplever mig udda på arbetsplatsen, att jag upplever mig bort sopad när det skall arbetas fram en förändring, jag tycks inte räknas, men där har jag satt mig själv, i skamvrån, för att jag är sjukskriven har jag satt mig på undantag alldeles själv.

Jag skall använda denna helg till att vila, sova, lyssna, bry sig om mig, försöka finna en liten spricka av ljus, av hopp, jag skall sova.

"Dear Vasco Pyjama

It is autumn in Curly Flat. Something vast and marvellous is coming to an end. How perfect and radiant is the death of anything which has run its true course. How beautiful is the death of summer, dear Vasco. Perhapes only that which is true can complete itself.

How this poor world is crowded and poisoned and choked with unfinished business. We must make way for new life! As I write, I hear children in the distance singing sad little eulogies for the fallen leaves. It is late in the afternoon but the sun is shining very brightly. Perhaps this is the best place to finish my letter. Be careful Vasco.