Det var en jobbig dag i går, jag är nog nere i ett litet hål, det är lite mörkt här nere och jag finner att det är lite svårare att existera i verkligen. Men jag försöker, fast tröttheten är tung och kroppen värker, tycks känna var ben i hela kroppen. Jag har svårare att resonera med mig själv, titta på vad som sker objektivt. Men jag försöker, jag försöker påminna mig själv om att jag har den kunskapen men att just idag, just nu, är det lite tuffare att komma åt den.
Fast det är lätt att glömma i ögonblicket, jag erkänner att jag tycker synd om mig själv i dag!
Min ångest landade i hjärtat i tisdags, den fladdrar med vingarna, gör sin närvaro känd, loopen är i gång, runt, runt och runt går det. Jag väger om det jag gjort är rätt, det vill säga om jag hade rätt att neka, hade jag rätt att säga nej? Jag vet att just nu är det tungt och att jag inte kan hjälpa andra just nu utan det gäller att hjälpa mig själv. Men har jag rätten?
Där är min akilleshäl, jag har svårt att veta vad jag har ”rätt” att göra, jag måste hela tiden väga in, se om det känns ”rätt” hur jag nu bedömer det. Jag vet att jag inte kan ta hand om någon annan än mig själv just nu, det innebär endast jag och mina katter, jag kan inte ta in något extra ansvar hur ”litet” det tycks vara för andra.
Men efter jag svarat nej, bubblar tvivel upp inom mig, jag får skuldkänslor och jag mår dåligt. Jag HATAR den känslan, jag blir arg och irriterad att jag blir satt i en sådan situation. Men sanningen är att det handlar om att jag måste lära mig hantera sådana situationer bättre eftersom det kommer att återkomma, med all säkerhet.
Minnes bilder kommer till ytan, som hjälp att komma överens om att det var det rätta att säga nej. Gånger när jag blivit sårad av ord, utan att säga till, gånger då jag hamnat i situationer som jag inte gillar – bara för att jag inte vågar säga nej, för den historien som finns, jag känner mig fången – ändå kan jag inte dra mig ur.
Det är jag som måste ta ansvar över mitt liv och önskan om att leva i sanning och göra det så enkelt som möjligt.
Jag tror jag vet vad som känns fel, men jag vågar inte se det i vitögat, vågar inte ta hand om det, orolig för konsekvenserna. Men samtidigt sitter jag i en situation där jag om och om igen blir sårad, ledsen och får ångest och så skall det inte vara. Men det är upp till mig att antingen ändra relationen så den är mer jämställd eller välja annorlunda.
Men idag, just nu, är det en kraftansträngning att hålla ögonen öppna, så just nu idag skall jag endast fokusera på att ta mig fram, ett steg efter det andra. I ärlighetens namn vet jag att jag har rätt att säga nej, och borde göra det oftare, för jag har gränser, det är bara det att jag låter vissa personer gå över den, smutsar ner den och rasera den, och lämna mig att göra det jag kan för att reparera den – och det börjar göra mig mycket arg!
Varför har jag svårt att vila i min rätt att välja efter hur jag vill ha det?!
Fast det är lätt att glömma i ögonblicket, jag erkänner att jag tycker synd om mig själv i dag!
Min ångest landade i hjärtat i tisdags, den fladdrar med vingarna, gör sin närvaro känd, loopen är i gång, runt, runt och runt går det. Jag väger om det jag gjort är rätt, det vill säga om jag hade rätt att neka, hade jag rätt att säga nej? Jag vet att just nu är det tungt och att jag inte kan hjälpa andra just nu utan det gäller att hjälpa mig själv. Men har jag rätten?
Där är min akilleshäl, jag har svårt att veta vad jag har ”rätt” att göra, jag måste hela tiden väga in, se om det känns ”rätt” hur jag nu bedömer det. Jag vet att jag inte kan ta hand om någon annan än mig själv just nu, det innebär endast jag och mina katter, jag kan inte ta in något extra ansvar hur ”litet” det tycks vara för andra.
Men efter jag svarat nej, bubblar tvivel upp inom mig, jag får skuldkänslor och jag mår dåligt. Jag HATAR den känslan, jag blir arg och irriterad att jag blir satt i en sådan situation. Men sanningen är att det handlar om att jag måste lära mig hantera sådana situationer bättre eftersom det kommer att återkomma, med all säkerhet.
Minnes bilder kommer till ytan, som hjälp att komma överens om att det var det rätta att säga nej. Gånger när jag blivit sårad av ord, utan att säga till, gånger då jag hamnat i situationer som jag inte gillar – bara för att jag inte vågar säga nej, för den historien som finns, jag känner mig fången – ändå kan jag inte dra mig ur.
Det är jag som måste ta ansvar över mitt liv och önskan om att leva i sanning och göra det så enkelt som möjligt.
Jag tror jag vet vad som känns fel, men jag vågar inte se det i vitögat, vågar inte ta hand om det, orolig för konsekvenserna. Men samtidigt sitter jag i en situation där jag om och om igen blir sårad, ledsen och får ångest och så skall det inte vara. Men det är upp till mig att antingen ändra relationen så den är mer jämställd eller välja annorlunda.
Men idag, just nu, är det en kraftansträngning att hålla ögonen öppna, så just nu idag skall jag endast fokusera på att ta mig fram, ett steg efter det andra. I ärlighetens namn vet jag att jag har rätt att säga nej, och borde göra det oftare, för jag har gränser, det är bara det att jag låter vissa personer gå över den, smutsar ner den och rasera den, och lämna mig att göra det jag kan för att reparera den – och det börjar göra mig mycket arg!
Varför har jag svårt att vila i min rätt att välja efter hur jag vill ha det?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar