Som jag berättat om förr är detta med vänskap inte lätt för mig, jag har lätt att missförstå eftersom jag är ovan inom detta område och osäker på vad som ”gäller”. Nu har jag ”blottat strupen” och frågat två av mina arbetskamrater om det vill gå med mig och äta Tappas efter jobbet. De svarade ja, men nu är jag där på den dagen och läser av de andras kroppsspråk och oroar mig för att de kanske inte egentligen vill utan gör det för att de lovat.

Jag var sjuk onsdag och torsdags och då fick jag sms som frågade ang. fredag, jag visste inte hur jag skulle må den dagen men sa att jag hoppas att vara på benen igen till dess – denna förfrågan sådde oro – den där välkända ”jag vill inte störa” oron, rädslan att det inte vill, de har barn och pojkvänner som de kanske föredrar att vara med.

Jag har bara mig själv – vilket inte är så bara, och katterna så klart.

Det är i dessa situationer jag lätt förstör för mig själv, försätter mig i dumma och komplicerade situationer.

I dag har jag någon slags sorg i hjärtat, kan inte riktigt sätta fingret på vad det kan vara, men jag vet att i dessa stunder behöver det inte bero på något alls. Det är ”den tiden” jag har klarat mig länge nu, så jag kan hantera denna svacka även fast det för ögonblicket svider i hjärtat.

Jag upplever mig igen relativt ensam, men det är inte så farligt, jag kan överleva den känslan också, jag upplever mig som lite rastlös, men det finns saker att göra för den, jag känner mig vilsen – men det är som det är.

Allt jag behöver göra är att ta hand om mig själv från en stund till en annan.

Känner jag avund att de andra har barn och partners?! Jag tror faktiskt inte det, jag tror faktiskt inte det – kommer inte ihåg hur det var att vara tillsammans med någon, att ha en partner. Vad pratar de om – undrar jag ibland?! Jag kommer inte ihåg vad jag pratade om, men något måste det varit.

För mig är det ett lärande, var relation, hur jag skall relatera till den situation som uppstår, om jag kan se den ur sitt rätta perspektiv. Om jag kan vara lite objektiv och inte ta allt så personligt. Ibland medför det lite svidande sår, men de läker med tiden och förhoppningsvis bidrar den till att hjälpa mig nästa gång samma situation uppstår.

Men i dag är jag på ostadiga ben, skall göra så gott jag kan.