Jag beundrar alla er som tittar efter hur ni ser ut ”in public”, ni som rättar till kläderna i skyltfönstret och fixar med håret i reflektionen i spårvagnsfönstret. Ni som stannar inne i Nordstan och lägger på ytterligare lager med läppstift eller suddar ut lite ögonskugga eller ”blush”. Eller sätter i lite mer gelé i håret och stylar om det som rasat sedan de lämnade hemmet.
Jag beundrar alla er som pratar i era mobiler under hela spårvagnsresan från Kungsten till Brunnsparken, som fortsätter samtalet även när ni hoppar av, i normal samtalston, vi har alla varit med i samtalet. Jag beundrar alla er som skickar sms, får sms, och sitter med mobilen vid örat eller har samtal via hörlurarna.
Tänk hur det har förändrats, för bara ett par år sedan skulle en människa som talade ”med sig själ” tittas på med frågande ögon, undran om människans tillstånd och om denna person skulle vara ute i det fria.
I dag är det helt normalt att vandra runt med en liten öronsnäcka och föra långa och ibland väldigt personliga samtal, bland oss medmänniskor.
Jag saknar tystnaden, att inte alltid vara kontaktbar, så jag har börjat stänga av mobilen i mellan åt, inte för att det ringer speciellt mycket, men vetskapen om att jag själv bestämt att jag önskar ha det lugnt ger kraft. Det tycks som ”vi” alltid måste ha något på gång, att om vi sitter syssellösa är det något fel.
Normen tycks vara att vi skall vara stressade, ha ont om tid och aldrig hinna med det vi ”ska”, detta tycks gälla alla andra än mig, för jag har tid, jag är inte stressad, jag tar dagen som den kommer, och det jag inte hinner med i dag får jag ta hand om i morgon.
Jag undviker att titta mig själv i spegeln, eller i reflektioner från skyltfönster och spårvagnar, jag tycker inte om att ha långa samtal på spårvagnen, jag tycker inte om att sitta och prata i mobilen på spårvagnen. Jag väntar hellre tills jag kommit till en plats som är lugnare som ger mig mer utrymme.
Jag använder mobilen relativt sällan, skickar nog mest sms än har samtal.
Jag upplever det som jag saknar den ”friheten” i min person att ”titta” på mig i de olika reflektioner som passerar, jag tittar på mig själv i spegeln på morgonen och sedan om något skaver i ögat eller känns kontigt i ansiktet, annars undviker jag speglar.
Ni som är fria, som kan titta på er reflektion och prata fritt i mobilen, vad skönt det måste vara, att inte bry sig om vad andra i omgivningen må tänka, utan vila i er personlighet, i er säkerhet.
Jag beundrar er som är noga med hur ni ser ut, kläder, hår, smink, naglar, och som tar hand om er och er reflektion.
Vilken tur ni har!
Jag beundrar alla er som pratar i era mobiler under hela spårvagnsresan från Kungsten till Brunnsparken, som fortsätter samtalet även när ni hoppar av, i normal samtalston, vi har alla varit med i samtalet. Jag beundrar alla er som skickar sms, får sms, och sitter med mobilen vid örat eller har samtal via hörlurarna.
Tänk hur det har förändrats, för bara ett par år sedan skulle en människa som talade ”med sig själ” tittas på med frågande ögon, undran om människans tillstånd och om denna person skulle vara ute i det fria.
I dag är det helt normalt att vandra runt med en liten öronsnäcka och föra långa och ibland väldigt personliga samtal, bland oss medmänniskor.
Jag saknar tystnaden, att inte alltid vara kontaktbar, så jag har börjat stänga av mobilen i mellan åt, inte för att det ringer speciellt mycket, men vetskapen om att jag själv bestämt att jag önskar ha det lugnt ger kraft. Det tycks som ”vi” alltid måste ha något på gång, att om vi sitter syssellösa är det något fel.
Normen tycks vara att vi skall vara stressade, ha ont om tid och aldrig hinna med det vi ”ska”, detta tycks gälla alla andra än mig, för jag har tid, jag är inte stressad, jag tar dagen som den kommer, och det jag inte hinner med i dag får jag ta hand om i morgon.
Jag undviker att titta mig själv i spegeln, eller i reflektioner från skyltfönster och spårvagnar, jag tycker inte om att ha långa samtal på spårvagnen, jag tycker inte om att sitta och prata i mobilen på spårvagnen. Jag väntar hellre tills jag kommit till en plats som är lugnare som ger mig mer utrymme.
Jag använder mobilen relativt sällan, skickar nog mest sms än har samtal.
Jag upplever det som jag saknar den ”friheten” i min person att ”titta” på mig i de olika reflektioner som passerar, jag tittar på mig själv i spegeln på morgonen och sedan om något skaver i ögat eller känns kontigt i ansiktet, annars undviker jag speglar.
Ni som är fria, som kan titta på er reflektion och prata fritt i mobilen, vad skönt det måste vara, att inte bry sig om vad andra i omgivningen må tänka, utan vila i er personlighet, i er säkerhet.
Jag beundrar er som är noga med hur ni ser ut, kläder, hår, smink, naglar, och som tar hand om er och er reflektion.
Vilken tur ni har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar