Först känns det underligt ont skönt, linjerna växta fram och blommorna tog form, under tiden jag sätt där i stolen kom det killar förbi som önskade ha mer arbete gjort på sina armar, jag fick se Koi fiskar och hjärtan med flammor. De mättes och ritades en grund riktning. Under den tiden fick jag en and paus.
Klockan tickade fram, och jag insåg plötsligt att en bra tatuerare tar tid på sig, arbetar noggrant och tar sitt arbete på allvar. Jag fick lära mig mycket om själva tatueringens maskin, fick känna hur det känns i handen, det vibrerar en hel del, vilket den inte behöver göra enligt Peter – han designade sin egen maskin och har massor med andra design idéer på gång som han vill förverkliga.
När han började med lager två, grundfärgen, tänkte jag, det här går ju bra, detta klarar jag hur fint som helst, Peter berättade att han skulle lägga på två lager till och eftersom det gått så bra hittills hade jag inte någon oro för det…
…men, när sista lagret av färg skulle på, ja, då var jag så öm, varje gång han torkade bort färgen för att kunna se kändes det som han rev mitt rivsår med ett rivjärn med den småknottriga sidan mot min hud. Jag bet ihop, försökte låtsas som inget, jag hade suttit i tre och en halv timme och var nöjd med att Peter föreslagit att vi skulle lägga till ”vinden” (som jag önskade) vid ett annat tillfälle. Det ömmade, det ”brann” och jag nästan hoppade upp och ner av lycka när Peter la på salvan och lindade om med cellofan.
Nästa tillfälle blir den 17 september, till dess skall det läka och det är nog lika bra det, för det skulle ömma ordentligt om jag gick för en till session i dag, till exempel.
För mig är tatuering en nästan religiös upplevelse, jag vet, många kanske rynkar på näsan här, men det är det bästa sättet som jag kan förklara känslan som jag har när jag sitter där i tatueringsstolen, jag blir lugn, jag finns bara där i den stunden. I går satt jag och titta på Buddhas ansikte i tre och en halv timme. Även när det gjorde så ont, fann jag mig, det är en markering av min person, av min själ, av den jag arbetar för at bli trygg i.
Marie Katie Gerahty är den person som jag önskar bli, att komma till en punkt där jag kan acceptera alla mina sidor utan att ”döma” ut den, utan att anklaga mig själv eller tro att jag är mindre värd för att jag har arbetsamma sidor – för jag har hört att det finns fler som har jobbiga sidor!
När jag lämnade Heidi Hey så kände jag att armen var där om man säger så, i dag går det INTE att undvika att känna armen, den dunkar, svider och ömmar, den känns stel med cellofanet runt min arm. Men i eftermiddag är det dags att ta bort det, tvätta och smörja in den, se till att smörja in den om och om igen.
Snart har jag min tavla på armen, snart har jag ett konstverk där, ett konstverk som skall hjälpa mig, påminna mig om vad som är viktigt, fungera som en skylt, en skylt som kan visa mig till rätta igen. Underbart.
Just nu gör det ont.
Klockan tickade fram, och jag insåg plötsligt att en bra tatuerare tar tid på sig, arbetar noggrant och tar sitt arbete på allvar. Jag fick lära mig mycket om själva tatueringens maskin, fick känna hur det känns i handen, det vibrerar en hel del, vilket den inte behöver göra enligt Peter – han designade sin egen maskin och har massor med andra design idéer på gång som han vill förverkliga.
När han började med lager två, grundfärgen, tänkte jag, det här går ju bra, detta klarar jag hur fint som helst, Peter berättade att han skulle lägga på två lager till och eftersom det gått så bra hittills hade jag inte någon oro för det…
…men, när sista lagret av färg skulle på, ja, då var jag så öm, varje gång han torkade bort färgen för att kunna se kändes det som han rev mitt rivsår med ett rivjärn med den småknottriga sidan mot min hud. Jag bet ihop, försökte låtsas som inget, jag hade suttit i tre och en halv timme och var nöjd med att Peter föreslagit att vi skulle lägga till ”vinden” (som jag önskade) vid ett annat tillfälle. Det ömmade, det ”brann” och jag nästan hoppade upp och ner av lycka när Peter la på salvan och lindade om med cellofan.
Nästa tillfälle blir den 17 september, till dess skall det läka och det är nog lika bra det, för det skulle ömma ordentligt om jag gick för en till session i dag, till exempel.
För mig är tatuering en nästan religiös upplevelse, jag vet, många kanske rynkar på näsan här, men det är det bästa sättet som jag kan förklara känslan som jag har när jag sitter där i tatueringsstolen, jag blir lugn, jag finns bara där i den stunden. I går satt jag och titta på Buddhas ansikte i tre och en halv timme. Även när det gjorde så ont, fann jag mig, det är en markering av min person, av min själ, av den jag arbetar för at bli trygg i.
Marie Katie Gerahty är den person som jag önskar bli, att komma till en punkt där jag kan acceptera alla mina sidor utan att ”döma” ut den, utan att anklaga mig själv eller tro att jag är mindre värd för att jag har arbetsamma sidor – för jag har hört att det finns fler som har jobbiga sidor!
När jag lämnade Heidi Hey så kände jag att armen var där om man säger så, i dag går det INTE att undvika att känna armen, den dunkar, svider och ömmar, den känns stel med cellofanet runt min arm. Men i eftermiddag är det dags att ta bort det, tvätta och smörja in den, se till att smörja in den om och om igen.
Snart har jag min tavla på armen, snart har jag ett konstverk där, ett konstverk som skall hjälpa mig, påminna mig om vad som är viktigt, fungera som en skylt, en skylt som kan visa mig till rätta igen. Underbart.
Just nu gör det ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar