Jag hade ett mål på lunchen – det målet var att hitta en korg till badrummet, en plastkorg med sugproppar som jag kan ha tandborsten i, inte visste jag att det skulle visa sig bli en utmaning. Gick till ”Lagerhause” först, fullt med människor, kvinnor med män i släptåg, de gick bakom kvinnorna med ett lätt hängande huvud och några påsar i händerna, medans kvinnorna lyfte, tittade, kommenterade något om varan till mannen som nickar, kvinnan ställer ner varan, lyfter upp den igen och tar den sedan med sig.
Mannen fortsätter att följa efter, det var en majoritet av kvinnor i affären, med korgar fulla av påsar, sidenblommor, små brickor och annat relevant till hemmet. Jag tittade i rea hyllorna men hittade inget som jag tyckte passa, jag ville inte betala 70 kr för något jag inte är riktigt nöjd med. Jag gick vidare till Åhléns, hittade underbara doftljus, vackra anteckningsblock men ingen korg med sugproppar.
Många ungdomar, människor, överallt, överallt, vände jag mig om gick jag in i någon annan, men det slår mig nu att – fantastisk – jag fick ingen panikattack!! Gick vidare och köpte min älskade cola light, en muffins (choklad) och hoppade in i den trilska hissen fast besluten att den icke samarbetsvilliga hissen skulle ta mig upp till andra våningen. Jag hoppade, lurade den med att jag var på väg ur hissen (då brukar den stänga dörrarna och åka upp) och jag lyckades snabbare denna gång. Jag tror hissen kände av min bestämdhet!
Jag upplever det som mina medmänniskor stänger av när de går in på Nordstan, de blir ”bufflar” som knuffar mig åt sidan med en grymt, stannar mitt framför mig, eller flyttar sig inte så jag kan komma förbi. Jag upplever det som artighet, hövlighet är något som inte hör till vanligheterna längre. Det är nästan ett ”hetsigt” uttryck över dem, speciellt familjer, mamma, pappa med små barn, där är det lätt att min fot hamnar under barnvagnshjulet utan ett ”oh, förlåt hur gick det?!” eller en kladdig banan hand räcks ut mot mig och nävar sig fast vid byxbenet, inget ”hoppsan, vad dumt, här har du lite papper” inte några ord alls yttras. Det är som jag får skylla mig själv att jag stod där jag stod.
Det var så skönt att komma tillbaka till kontoret, tillbaka till relativt lugn, med fönster och cementväggar mellan mig och folket där utanför. Det är svårt att undvika att stressa upp mig, men idag kom inget magknip i alla fall och det var underbart frigörande. Men jag upptäckte även att det var skönt att komma ur Nordstan utan att ha köpt något onödigt, colan och muffinsen var nödvändig – en trött dag som denna.
Jag vet att jag tagit upp detta med artighet och allmän hyfs förut, jag tycker att jag gjort bra ifrån mig hittills, Jag tackar, frågar och ber, ursäktar mig om jag råkar stöta mot någon eller dylikt.
Tiderna förändras så är det, inget sagt om det är bra eller dåligt, det är helt enkelt. Jag kan även rekommendera att leva i stunden och inte jäkta fram, att ta hand om saker när det kommer. Klart att det finns vissa stunder som behöver lite mer planering, men rent generellt tror jag att jag hittat en metod som fungerar för mig.
Mitt mål uppfylldes inte i dag, men det är ok, det är en bra dag i alla fall.
Mannen fortsätter att följa efter, det var en majoritet av kvinnor i affären, med korgar fulla av påsar, sidenblommor, små brickor och annat relevant till hemmet. Jag tittade i rea hyllorna men hittade inget som jag tyckte passa, jag ville inte betala 70 kr för något jag inte är riktigt nöjd med. Jag gick vidare till Åhléns, hittade underbara doftljus, vackra anteckningsblock men ingen korg med sugproppar.
Många ungdomar, människor, överallt, överallt, vände jag mig om gick jag in i någon annan, men det slår mig nu att – fantastisk – jag fick ingen panikattack!! Gick vidare och köpte min älskade cola light, en muffins (choklad) och hoppade in i den trilska hissen fast besluten att den icke samarbetsvilliga hissen skulle ta mig upp till andra våningen. Jag hoppade, lurade den med att jag var på väg ur hissen (då brukar den stänga dörrarna och åka upp) och jag lyckades snabbare denna gång. Jag tror hissen kände av min bestämdhet!
Jag upplever det som mina medmänniskor stänger av när de går in på Nordstan, de blir ”bufflar” som knuffar mig åt sidan med en grymt, stannar mitt framför mig, eller flyttar sig inte så jag kan komma förbi. Jag upplever det som artighet, hövlighet är något som inte hör till vanligheterna längre. Det är nästan ett ”hetsigt” uttryck över dem, speciellt familjer, mamma, pappa med små barn, där är det lätt att min fot hamnar under barnvagnshjulet utan ett ”oh, förlåt hur gick det?!” eller en kladdig banan hand räcks ut mot mig och nävar sig fast vid byxbenet, inget ”hoppsan, vad dumt, här har du lite papper” inte några ord alls yttras. Det är som jag får skylla mig själv att jag stod där jag stod.
Det var så skönt att komma tillbaka till kontoret, tillbaka till relativt lugn, med fönster och cementväggar mellan mig och folket där utanför. Det är svårt att undvika att stressa upp mig, men idag kom inget magknip i alla fall och det var underbart frigörande. Men jag upptäckte även att det var skönt att komma ur Nordstan utan att ha köpt något onödigt, colan och muffinsen var nödvändig – en trött dag som denna.
Jag vet att jag tagit upp detta med artighet och allmän hyfs förut, jag tycker att jag gjort bra ifrån mig hittills, Jag tackar, frågar och ber, ursäktar mig om jag råkar stöta mot någon eller dylikt.
Tiderna förändras så är det, inget sagt om det är bra eller dåligt, det är helt enkelt. Jag kan även rekommendera att leva i stunden och inte jäkta fram, att ta hand om saker när det kommer. Klart att det finns vissa stunder som behöver lite mer planering, men rent generellt tror jag att jag hittat en metod som fungerar för mig.
Mitt mål uppfylldes inte i dag, men det är ok, det är en bra dag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar