Den här helgen har jag stängt in mig och isolerat mig så gott jag kunnat, mobilen har varit avstängd och jag har för det mesta vilat. Det var ett tag sedan jag var här, trodde att jag ”vunnit” över det då jag förra torsdagen kunde ta mig genom den tunga torsdagen till fredag utan allt för mycket besvär.
Men så var det inte, eventuellt lyckades jag trycka ner det, undvika att se vad som komma skulle, undvika att ta hand om det jag hörde inom mig, jag ville inte, inte än.
Men komma skall det, oavsett vad jag än gör så kommer det att hända.
I fredags kände jag att allt inte står rätt till, ju längre dagen gick ju klarare stod det och jag av bokade vår utgång efter jobbet. Kanske var jag feg, tillät mig själv att gömma mig, men det kändes inte rätt, det kändes som, om jag hade gått ut hade jag inte tyckt om det och det skulle synas, jag skulle gräva ner mig ännu djupare och bli destruktiv - så jag gjorde det så enkelt som möjligt för mig och tog den väg med minst motstånd och åkte hem.
Jag darrade i hela kroppen, när jag kom hem och stängde min dörr, jag plockade upp min matkasse och la mig sedan i sängen och försökte vila, det tog ett tag för mig att slappna av, få mig själv att släppa taget, släppa kontrollen. Tårar rann, jag gjorde inget åt det, sedan försvann jag in i lugnet för ett par timmar.
Nu är det söndag och jag fokuserar på just nu - allt jag kan göra, det är allt jag vill just nu.
Jag har försökt med mina vanliga tilltag när jag känner mig så här, shoppa, ta tabletter äta för mycket, men till mitt förtret har jag inte kunnat genomföra något av det. Jag kan inte shoppa för jag har inga pengar, inte äta för inget smakar och inga tabletter att ta - så det är att gilla läget tills det går över.
Allt jag har är nu - så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar