Sju dagar kvar...

”Livet består inte av att ha bra kort på hand, utan av att spela dem man har väl”.
Josh Billings

Som jag berättat tidigare tar jag en dag i taget, en stund i taget, min strategi har hittills fungerat väl för mig. Jag undviker ”måsten” som inte rör mitt arbete, i mitt privata liv finns det inga måsten som det ser ut nu. Måsten undviker jag.

Givetvis finns det saker i livet som liknar måsten, duscha när man inte orkar, laga mat fast inget inspirerar, dammsuga när damm råttorna har övertaget, och kasta soporna innan de stinker upp hela lägenheten.

Det finns säkerligen fler osynliga måsten, undermedvetna måsten, men jag behåller min beslutsamhet att undvika stor måsten så långt det går. Jag gör det när andan faller på, när kroppen tycker att det vore intressant att ta trapporna i stället för grannuppgångens hiss, när armarna vill skrubba ren spisplattorna och plocka undan alla saker som hamnat på köksbordet under de gångna veckorna.

I går ville kroppen städa spisen, laga ordentlig mat och brodera. Den uppskattade inte att bli störd, den ville ha det tyst, tyst och harmoniskt. Armarna skrubbade spisplattorna, torkade bort björkfröna, som blåst in genom det öppna fönstret, plockade bort de vissnade blommorna på St:Paulan och ställde saker på den plats jag önskat ha dem.

Mina armar har även bytt tillbaka knopparna till de handtag som satt på köksluckorna tidigare,
min själ, jag, är mycket nöjd med det, det ser mer ordnat ut, nöjt suckar jag och tittar igenom ugnsluckan på den puttrande kycklingen.

Det var en intressant dag i går, jag lärde mig mycket om mig själv, att mina gränser för vad jag tolererar är tydligare, jag vet vad som inte ids med, beteenden som jag inte vill ta del av eller själv generera.

I går kväll gjorde jag en ska som jag egentligen inte ville, hela min kropp, hela min själ skrek ”NEJ” inom mig som Edvard Munchs tavla ”Skriet”. Jag gjorde det ändå och satt och skakade huvudet inom mig. Sittandes vid mitt skrivbord vandrade tanken vidare, hur sätter jag gränser utan att de är sårande?! Efter eftertanke kom jag på att jag inte kan räkan ut hur en annan person kommer att reagera, min uppgift är att vara ärlig och rak mot mig själv och mina gränser. Jag sa ”nej, nu får det vara bra” och även fast den andra tog till sig ”äran” var jag nöjd med att målet var nått.

Något historiskt hade hänt, jag hade sagt nej, jag hade nått min gräns, klart den hade blivit uttänjd och manglad, men den höll!!

Jag fokuserar inte lika mycket på de saker som jag lyckas mindre bra med, det kommer alltid att finnas där, jag ser dem, tittar på dem, accepterar dem och lägger dem sedan åt sidan för att fortsätta vidare. Jag har insett att det där tänkandet, ältandet kostade på så mycket och det handlade hela tiden om att skydda andra på min egen bekostnad. Nu fokuserar jag på att skydda mig själv, bygga mig stabilare, underhålla det arbetet som jag nu gjort och sakta fortsätta framåt för att se vart hän det bär.

Det får ta den tid det tar, jag försöker spela väl med de kort jag har, i stället för att hela tiden jaga rätt på vad de andra vill ha för att tycka om mig, önska vara med mig. Nu spelar jag kort med livet, med de fina kort jag blev given, nu när jag tar mig tid och tittar på dem, är det de kort jag alltid önskat ha. De är kantstötta, slitna, har hundöron och är kladdade på av år av att försöka vara bättre, finare, omtyckt, älskad för den jag INTE är. Nu spelar jag stolt med mina egna kort och känner att de passar mig.

Vilken kortlek spelar du med? Fina vaxade kort som fortfarande ser ut som den dagen du köpte dem, lite nötta kort som försöker, ångrar sig och försöker igen? Eller med kort liknande mina som är lite böjda, lortiga, skadade av livet – för att kortleken verkligen levt in sig i livet med allt vad det innebär?! Jag har kommit till insikt att det är ok att bli smutsig, kantstött, hundöron och lortiga tumavtryck, och tappa vägen och fotfästet– huvudsaker är att jag upplever livet i alla dess nyanser och lager.

Det är nytt för mig.