Flykt

Oberoende på vart jag än rest, börjat om och försökt igen, så har jag märkt en sak, det är att JAG alltid finns där, och jag är problemet. Det tog lång tid innan jag insåg det, även fast det finns kloka ord om detta, men jag tror att vi alla behöver erfara det själva innan det landar och blir en del av vår verklighet.

Nu arbetar jag på att stanna istället för att fly, men det är inte alltid lätt eftersom flykt är ett naturligt beteende hos mig. Jag är super bra på att fly, springa i väg och börja om, låtsas som det tidigare inte existerar. 

Men jag märkte att det inte gick i längden att det tär att hela tiden börja om, speciellt eftersom jag tycks hamna i samma situation igen och igen. Jag pratar allvar med mig, säger att nu - en gång för alla - måste jag stanna i sanningen, för det är jag värd, men minsta motstånd, minsta rädsla och jag hittar tillbaka till lögnerna.

Det jag inte kunde då, var att stanna i stunden, leva i stunden. Det jag inte kunde då var att värdesätta mig och det jag är. 

Kan jag det nu?

Stundom, jag glömmer det lätt, hamnar lite snett, snavar, gömmer mig ett par dagar innan jag provar igen.

De senaste 11 dagarna har varit svåra för mig, jag har varit oerhört trött, kort tålamod, ”skör” och inte orkat med mer än det absolut nödvändigaste. Nu har har jag min fjärde semester vecka, nu skall jag försöka hamna på rätt sida sömn igen.

För om jag skall klara min resa lite bättre, öka min förmåga att läsa skyltarna innan jag ramlar ner i hålet, behöver jag vara vilda, jag behöver ha min ork, jag behöver stanna hos mig i stunden. Om jag skall orka leva i sanning måste jag vara utvilad så jag undviker att ta vägen som ger minst motstånd, den vägen som lett mig ner i dyn om och om igen.

Jag tappade taget om mina bubblor, saknar den pirrande känslan av förväntan som de gav mig, jag saknar Marie, jag tycker inte om när jag hamnar här eftersom oron och ångesten ökar, tankarna går runt och runt utan avbrott. 

Men denna gång tänker jag inte låta mig ge upp, detta är endast temporärt, det går över, det går över.

Jag vet bättre vad jag vill och inte vill, jag vet bättre vad jag tolererar och inte tolererar. Nu gäller det bara att jag säger nej och nu får det vara nog lite tydligare, så det hörs bättre.

Inte ångrar jag mina flykter - om jag kan kalla de så, de har givit mig en massa och jag har lärt mig många saker som jag inte önskar vara utan. Jag önskar det inte ogjort ironiskt nog!

Sanningen är den - att även fast att fly inte är en problemlöpare i sig - kan det behövas för att kunna komma hem igen!