Svåra tider - men det går

Är fortfarande DÄR, så är det, bra tid att gå och tatueras, smärtan kanske lättar på själens snara, under tatueringsnålens prickar den ut det som ligger och pyser som magma under min hud. Det är vad jag hoppas på, det är vad jag längtar efter.

Har det svårt just nu, så är det, men jag har kommit igenom stunder som dessa tidigare, så jag borde kunna vila i det, men det känns som om jag har sockerdricka i hela kroppen, jag spänner mig hela tiden, svårt att släppa taget.

Nu är jag där igen, vi har kommit överens om, IGEN, att jag måste sluta med Treo, min polare, min bästa vän, min trygghet, den som håller i mig så jag inte imploderar. Hur skall jag klara mig själv? Hur skall jag fixa vardagen utan Treo? Som det är i dag upplever jag det som om Treo är det som håller ihop mig – men om det är så i verkligheten vet jag inte. Det var länge sedan jag varit utan Treo, en dag i taget, en dag i taget.

Vi började även prata om att en dag så kommer vi inte att ses mer jag och min terapeut, hur känner jag inför det – rädd svarade jag ärligt, rädd. Rädd att bli lämnad ensam utan någon som ”back up”, det är väl mest det. Att inte ha någon där som kan stötta mig, hålla en betryggande hand i ryggen som stöd under de svajigare stunderna! Står så ensam, saknar någon som kan hjälpa till med glada pårop och påminnelse om att jag varit ”här” TIDIGARE och klarat mig. Men, klart det kommer en dag då jag måste stå själv och känna ett stöd i det.

För trots allt svårt har det hänt en hel del bra – jag har sålt fyra av fem tavlor, det betyder att jag redan betalat för min klipp och färg hos Camilla – för egna medel – precis so0m jag önskade – helt underbart. Att jag sålt tavlor tycker jag är fantastiskt, att det finns människor där ute som önskar sätta upp en av mina tavlor hemma hos sig?! Jag är mycket förundrad men otroligt tacksam.

Jag målade en tavla i går, en fjäril som sitter på en buske, den blev lite kall, men jag har den hängande i sovrummet, väntar för att se om den ”växer” på mig med tiden, eller om jag behöver justera något mer. Tavlorna får liksom bo in sig i min själ.

Klockan är 13.00, två timmar kvar!

Gick och hämtade ut mina sparade medel och kände mig som en vakt som gör vädertransporter, det satt två tonårstjejer precis vid uttags apparat så jag gick där ifrån med hårt tag om plånboken – klarade mig från att bli rånad av två söta tonårstjejer som njuter av sina sista dagar av sommarlovet!
Jag ser fram emot Heidi Hey oc Peter D – och hoppas på att det räcker helt enkelt