Reagera

Jag har en hinderbana i min lägenhet, men jag har nu beslutat mig för att hyllan och fåtöljen skall till vinden i morgon. Jag har spenderat dagen med att tvätta och gå ett par ärenden, samt snubblat över min hinderbana, jag kan inte ha dessa möbler i min hall tills den 8 september, när Reningsborg kommer och hämtar dem.

Så i morgon skall här tas i, hur, det vet det sjutton, men upp skall de.

Har misshandlat min mage i dag så den är upprörd, men det är fullt försåtligt, men arbetsamt - mitt fel så jag skall inte klaga.

Jag tog spårvagnen en bit på vägen när jag skulle uträtta mina ärenden, och på vägen hem igen läste jag bak på ett säte ”Reagera”. Reagera på vad? Det kan vara en massa saker, men att reagera är det samma som agera? Om jag skulle se människor slåss, skulle jag våga mig på att avstyra det? Är det ok att jag ringer polisen? Har jag reagerat då, eller agerat - du ser orden hör i hop.

Jag hoppas jag aldrig blir satt i en sådan situation då jag befarar att jag är för rädd, klart ringa polisen skulle jag klara av, men jag skulle ta mig från platsen. Det är som när jag såg en man som låg vid dörrarna i Nordstan, dörrarna mot hamnen. Han låg så konstigt, han såg annorlunda ut, smutsig, ja, luktade lim och alkohol eller vad det nu var.

Fasiken sa jag inombords jag hoppades någon annan skulle komma förbi, men de som kom gick bara förbi även fast han liksom låg i deras ”väg”. Jag skakade på hans axel utan respons, jag försökte lite till utan effekt, jag såg att han andades eftersom bröstet åkte upp och ner, men det tog liksom lite tid i mellan.

Jag lyckades fånga uppmärksamheten av en vakt och han ringde ambulans. Vad som hände honom vet jag inte, jag hoppas att han är ok. Men det var otäckt, jag var rädd, mest för att jag tyckte att det var pinsamt, om jag skall erkänna - vilken skam att känna så.

Jag måste erkänna att jag helst vill undvika sådana situationer, fast jag kan inte undvika att undra, andas mannen som sitter på spårvagnshållplatsen på Järntorget, han som sitter med huvudet lutat bakåt och en starköl bredvid sig. Jag fokuserar på hans bröstkorg, men jag ser inget, han har så mycket kläder på sig. Eller undra om mannen som ligger i Brunnsparken och sover på en bänk om han är varm, hur är det med hans händer och tår?

Samtidigt, jag klarar knappt av att ta hand om mig själv, jag vet att jag är så nära deras öde, jag vill inte undvika deras blickar, jag tittar gärna tillbaka, ler och går vidare, när de sätter sig brevdi mig stannar jag kvar, jag lyssnar och svarar på deras frågor. En gång sa jag till och med till att jag inte riktigt var på humör att prata, han tog det bra. Men efter några minuter var han i gång i alla fall - han hade ett behov av att prata och ingen annan på vagnen svarade honom, så jag gav mig - fast jag var ledsen, fast jag bara ville skrika att jag inte orka.

Jag fick höra om hur han förlorat sin partner, hur mycket han älskat henne, hon blev sjuk och gick bort för ett år sedan. Han hade alltid haft problem med spriten, men nu när hon var borta var det sak samma vad som hände honom. Där satt vi, två sorgsna individer och jag gav honom mitt öra i 15 min, och jag tittade honom i ögonen, så han vet, att jag vet, att han finns.

Det tror jag är det värsta, att vi andra som har det bra inte ”ser” de som inte riktigt klarar av deras vardagar - jag kan inte döma dem, jag kan vara en av dem. Jag vet inte hur de hamnat där de är, det finns hur många olika människoöden som helst - jag kan inte döma dem, det lilla jag kan ge, får det bli, även en dag när jag själv knappt orkar.

Jag vet inte om jag alltid vill reagera, det finns så mycket att reagera på, jag vet inte om jag skulle orka.

Jag lever.