Samtalet - landade i melankoli

Efter samtalet, när jag ”lagt” på, lutade jag mig tillbaka i soffan och riktigt kände hur det började koka inom mig. ”Nej” tänkte jag, nu är det bra. Jag vill bestämma över mitt liv och allt som det innehåller, jag vill bestämma över sådant som berör mig, den rätten har jag.

Några beslut fattades i min hjärna och jag reste mig ur soffan för att göra mig en kopp te, Olivia låg utsträckt på vardagsrumsgolvet och Azalea var fullt upptagen av alla små fåglar ute på balkongen. Mitt hem, MIN lilla familj, jag har det bra här. Mitt hem, min lägenhet, här bestämmer jag, min kropp, min hjärna och min själ – här bestämmer jag.

Om det så är att säga nej, eller ja, att visa var min gräns går, vad jag tolererar och vad jag inte accepterar. Det är nu viktigt för mig att stå fast i mina beslut, vila i de beslut jag tagit och ha tillräckligt med tillit för min egen förmåga, lita på att de beslut som jag tar just då är det som är rätt för mig i det ögonblicket.

Jag vet nu att om jag behöver gå och klippa och färga håret hjälper Camilla mig med att dela upp betalningarna, det innebär att jag kan betala för det själv. Så vill jag ha det, i fortsättningen kommer jag lägga undan en liten slant till det. Spara några små pengar lite här och där så jag kan förgylla min vardag någon gång då jag behöver det, eller om något dyker upp, tandläkaren eller något annat oförbesett.

Men gårdagens samtal gjorde mig ledsen, ledsen och resolut, det tog kraft från mig, jag tillät det, men nu känner jag att det får vara bra med det, hon får stå för det hon sa och jag agerar efter eget huvud. Känner tyvärr ett enormt sug efter Treo, en del av mig vill bara försvinna någonstans där det är tyst, tyst, lugnt och tryckt. Tystnad, tystnad och avstånd från henne, det och TREO längtar jag efter. Treon gör egentligen ingenting, men den är min trygghet, min lilla snutt filt – dumt nog.

Jag sitter här och hoppas att jag kan få en order på en tavla, jag har skickat ett sms och berättat att jag kan göra en liknande, men jag har inte fått något svar, det hade varit underbart roligt för mig.

Som jag anade har min arbetskamrat dragit sig hur köpet av massage dynan, inga 500 kr där, blev lite besviken men som sagt jag hade anat detta. Min kollega sa att hon skulle se om vi som arbetar här kan köpa den av mig, samla in pengar till det. Men det känns inte som att jag kommer att ha dem pengarna innan den 17 augusti och min träff med tatueraren. Har 2100 kr, får se om jag kanske kan få ihop lite mer. Jag längtar till den 17 augusti, nu är det bara fem dagar kvar.

Jag känner fortfarande av sorgen som kom efter samtalet igår, jag gillar inte att det blev så, men nu har jag bestämt mig för hur jag skall förhålla mig i framtiden och kommer att göra så.

Melankoli – där har jag hamnat