Lussekatter

Som de flesta helger så har även denna gått förbi snabbt, alldeles för snabbt. Jag har vilat, fysiskt och psykiskt, förutom ett par snabba närbutiks utflykter har jag varit inomhus och fixat och grejat. Satt upp en adventljusstake, både den för levande ljus och den elektriska, satt min "jul stjärna - lampa" i vardagsrumsfönstret och bakat lussekatter!

Lussekatterna blev helt fantastiska, jag stopparde i dom extra russin, älskar russin i saffrans lussekatter. Innan jag flyttade till Göteborg visste jag inte att det fanns lussekatter utan saffran - måste erkänna att det är som vanliga vetebröd enligt min åsikt så jag kallar inte dom för lussekatter, men det är klart, alla gillar kanske inte saffran, jag föredrar saffrans lussekatter!

Har fått äran, jag ser den som en sådan, att måla en tavla till en arbetskamrats kontorsrum, jag fick ganska snart en bild i huvudet på hur jag önskade den skulle se ut, så i går målade jag den färdigt, måste oftast hänga upp den och titta på den ett tag innan jag bestämmer mig för om jag är färdig, eller om tavlan ens "talar" till min själ. Var lite tveksam tills i eftermiddags när jag hängde upp den i min hall som har vit tapet och en bra lampa, jag kunde se färg skiftningarna bättre.

Eftersom det alltid känns lite skrämmande att måla åt/till någon annan, när det bett om de, blev det en konversation inom mig igen om den dög eller inte, och givetvis var det mycket negativt som kom fram, så jag målade en till, en som jag föll för själv, jag gillar den väldigt mycket och den plockar upp ljuset helt underbart. Så nu blir jag jätte tveksam, för de är båda röda fast inte orange röd - du vet klar, klar röd. Som hon ville ha, klara starka färger, de är starka färger dock!

Fast jag måste erkänna att jag är nog glad i båda tavlorna, och det var underbart att måla igen, efter en sådan lång tid av ingenting.

Har även skapat med andra material också, haft en otroligt kreativ helg, mycket färger, olika material, det har varit beroende framkallande, jag var tvungen att "ha ett snack" med mig själv när jag skulle plocka undan sakerna. Om snickarna skall börja sitt arbete i morgon så kan inte allt material ligga framme, det skulle skapa lite mer kaos.

Har kommit fram till att jag är nog oförmögen att ha ett uppvisningshem, rena ytor, bäddat och alltid stylat och super rent, hemma hos mig är det saker överallt, när jag kommer in i något av mina skapar humör kan det ligga projekt lite här och där, något kanske håller på att torka så börjar jag med något annat etc. Min säng är för det mesta obäddad, utan överkast menar jag då, mycket för att när jag väl hittat det perfekta sättet att ha mina kuddar vill jag inte "städa" till det så jag måste börja om från början igen. På köksbordet brukar det ligga korsords tidningar i olika stadier av lösningar, ja, man kan gott säga att det syns att detta hem är levt i.

Bör dock bli bättre på viss del av städning och kanske dammsuga oftare med tanke på att jag har två katter som fäller päls.

Men nu, nu är det dags för min underbara säng och lite läsning, har duschat lite senare i kväll än vad jag bruka så jag har stannat uppe en timme extra -busigt!!!!

"The effort that you apply to each decision to align yourself with your soul is rewarded many times. The part of yourself that reaches toward Light may not be the strongest part of you at the moment that you choose to journey toward authentic power consciously, at the moment that you choos the vertical path, but it is the part that the Universe backs."

Gary Zukav - "The Seat of The Soul"

Paradox

Paradox, det är vad jag är, en levande, gående paradox. Jag är oerhört klok i mitt huvud, jag kan ge mig själv tips och råd, en fingervisning när det börjar osa humör, jag kan hjälpa mig själv genom att ta en situation och ställa mig utanför mig själv, titta på situationen och sedan komma fram till en optimal lösning.

Samtidigt som jag oftast INTE lever efter mina råd, agerar efter mina tips eller ens bryr mig om att inse vilken otrolig kraft som ligger i det resonemang som jag kommit fram till. Som jag berättat tidigare så har jag dessa domare på mina axlar, de som väger allt som jag tänker och även det jag säger, efter det är utfluget ur munnen. Grodor har en förmåga att hoppa ur munnen för att sedan landa pladask i ett illa luktande svavel pöl. Jag blir så konfunderad över mig själv och mitt agerande, eftersom jag tycks ha en förmåga inom mig som skulle gagna mig att använda.

Någonstans inom mig förstår jag att var del i mig behövs, det är de delar som gör så att jag är den jag är, det finns sidor av mig själv som jag önskar att jag kunde tysta, göra så att den negativa, självkritiska delen av mig inte får sådan stor plats som den har idag. Jag skapar min verklighet – usch, men så är det dock, hur jag reagerar på en situation är utifrån mig, mina erfarenheter, det färgar situationen vilket innebär att det finns en stor möjlighet att situationen inte är så ”på liv och död” som jag anser. Det som sägs kan – chockerande nog – inte vara en pik mot mig och min person utan ett klart uttalande om hur den andra individen ser det hela.

Allt det som sägs av andra är inte gospel, bara för att det kommer från en annan individ – och inte från mig – är det inte den absoluta, absoluta sanningen. Jag betvivlar mina tankar och åsikter men tar alla andra på ordet. Det är komiskt, för någonstans där inom mig finns det en filur som tyst viskar att – ”tro på dig själv, du har rätt, tvivla inte” – men det krävs sin kvinna för att lyssna på den försiktigt viskande rösten.

Det arbete som jag gjort finns säkerligen kvar inom mig, men som en fiskebåt ute på havet, är jag fast i stormen och kan inte se vad som ligger framför fören, just nu är vågorna för höga och vatten diset tar längre tid att lägga sig. Och kanske är det OK, kanske är det inte så farligt som jag gör det? Har jag kanske glömt att även denna storm kommer att mojna?!

När jag är fast i stormens öga, greppet den har om mig är så hårt att jag inte ser någon lättnad inom den närmsta framtiden, jag blir rädd och har då en tendens att ställa till mer problem för mig än vad som finns i verkligheten. Min paradox är att där alltid, men även min flexibilitet, jag kan ändra mig om jag finner att jag är fel ute, men det kan dock ta tid, och tid får jag ge den, en läxa för mig i vardagen, att låta livet ta den tid den behöver, det som måste hända kommer att hända oavsett vad jag gör.


Livet – det konfunderar mig och det är underbart, för om det var för enkelt skulle jag nog tappa livsgnistan som ligger dold inom mig, bakom all oreda som yr runt i stormens öga, ibland flyger det rakt in i nyllet och det ömmar, men det går över och det är det som räknas! Jag tror paradoxalt nog att i depressionen ligger min livsgnista, min falnande eld som väntar på bränsle, allt jag behöver har jag, allt jag behöver har jag, så är det. Sanningen är den, jag önskar inte vara någon annan om jag får välja väljer jag mig, paradoxalt nog.




The longer I live, the more I realize the impact of attitude on life. Attitude, to me, is more important than facts. It is more important than the past, the education, the money, than circumstances, than failure, than successes, than what other people think or say or do. It is more important than appearance, giftedness or skill. It will make or break a company... a church... a home. The remarkable thing is we have a choice everyday regarding the attitude we will embrace for that day. We cannot change our past... we cannot change the fact that people will act in a certain way. We cannot change the inevitable. The only thing we can do is play on the one string we have, and that is our attitude. I am convinced that life is 10% what happens to me and 90% of how I react to it. And so it is with you... we are in charge of our Attitudes.”

(länk till "qoutes")

Charles R. Swindoll
l

Personligheter

Jag tror att personligheten sitter i hjärnan, att hjärnan är en stor del av själen, föds vi med personligheter eller formas den efter de erfarenheter vi samlar på oss? och är vår personlighet ”fixerad”? Det finns minst två, om inte fler personligheter, i mitt huvud, de är med i varje stund av mitt liv, varje tanke värderar de, varje handling har de en åsikt om, varje ord vägs.

Hur får jag tyst på dem? Hur kan jag ta mitt liv i mina händer utan att hela tiden sila genom allt via mina granskare och vänta tills jag får ett uttalande? Jag vill tysta deras höga, skärande röster, jag vill känna en tillit till mina beslut utan en våg av återkommande tvivel på mig själv och min förmåga.

Jag är fullständigt på det klara med att jag har en tendens att göra livet svårare för mig själv än vad det behöver vara, och jag vet också att det som sägs inte nödvändigtvis överensstämmer med vad jag hör, men hur som haver reagerar jag på det jag hör (i huvudet) – som är min tolkning på vad som sagts, en tolkning som farit förbi mina två personligheter, och det som sedan finns kvar, ja, det är svårt att veta hur mycket av det är vad som egentligen sagts, så jag reagerar på information som har stor möjlighet att vara ”fel” tolkad av mig själv, om ni förstår vad jag menar?!

Jag blir trött av att läsa den paragrafen så ni kan förstå att jag är trött när arbetsdagen är över, det som händer på arbetet blir större, får mer makt än vad det skall ha, vad som sägs och inte sägs känns obehagligt. Att klara mitt arbete utan anmärkning är väldigt viktigt för mig. Jag fungerar relativt bra när vi inte har möten och när jag inte behöver vara med vid fikarasterna.

Nu försöker jag separera min privatperson från den person som är på arbetet, för att landa, jag försöker komma ihåg att på arbetet arbetar jag, det är det jag får lön för, och när jag slutat arbeta kan jag låta min privatperson komma fram. Jag har det svårt att separera dessa två, men efter snart fyra år på samma arbetsplats har jag insett att jag har minimalt inflytande så för att klara min energi, skall jag inte engagera mig för mycket eftersom jag bara blir besviken.

Det är underbart att lösa problem, komma på nya lösningar och hjälpa andra, men det finns begränsningar för hur mycket brinnande iver som jag kan lämna över till jobbet, för är man ensam blir det tungt, och oavsett vad för förslag till förändringar som ploppar upp i mitt huvud så tycks det inte bli något av det. Jag har, som alla andra, valet att sluta på jobbet, men jag har ett bra jobb, som kreativ och serviceinriktad person vill jag gärna hitta lösningar på problem som kommer fram – men här har jag fått lära mig att det inte alltid är lösningar som man är ute efter när man pratar om ett problem eller klagar. Det är här jag måste lära mig att släppa taget, låta det vara.

Min personlighet, mina personligheter önskar mer, mina personligheter är nyfikna, problemlösare, serviceinriktade personer, jag tycker om att leta reda på information och olika lösningar och det kan bli lite underliga lösningar ibland. Men var sak har sin plats sägs det, och på min arbetsplats finns det inte plats för sådana personligheter och att komma till den insikten är smärtsamt och det tar tid för mig att landa och justera mina tankar till att klara den miljö som finns. För det är ett mycket bra arbete och arbetsplats, bra skola för mig och mina personligheter.

Den kreativa, problemlösande, nyfikna personligheterna inom mig får släppas lös efter min arbetstid, och kanske pysa ut lite under lunchen, det är ok, jag kanske måste ta mig i kragen och växa upp!?

När jag tänker efter tycker jag nog om mina två personligheter eller tre kanske, en go, rar, sprallig, nyfiken personlighet, en eftertänksam, problemlösande, melankolisk personlighet och en negativt trollmonster som spricker som ett vulkanutbrott när för mycket ilska svalts, en personlighet som kommer till försvar som en lejon hona försvarar sin unge. All behövs, alla har en roll, jag får bli vän med de allihop.

This is my wish for you: Comfort on difficult days, smiles when sadness intrudes, rainbows to follow the clouds, laughter to kiss your lips, sunsets to warm your heart, hugs when spirits sag, beauty for your eyes to see, friendships to brighten your being, faith so that you can believe, confidence for when you doubt, courage to know yourself, patience to accept the truth, Love to complete your life.”

Dag

Vissa dagar spelar det ingen roll vad jag gör - allt blir fel ändå, för mig är att kunna uttrycka mig oerhört viktigt, att inte ha förmågan att uttrycka mig skulle jag ta som ett hårt slag.

Att göra mig förstådd, att förklara klart och tydligt vad det är jag undrar över, att tala med en klar ton, förmedla kunskap, det är som att andas för mig, lika viktigt. Det låter som en överdrift, men det är enormt viktigt för mig.

När jag misslyckas med att få fram vad det är jag önskar, säga, förklara eller veta då blir jag så ledsen, det får mig att bli ur balans och andan går ur mig. Att bli stående ensam efter att ha - så gott jag kan - uttalat en frustration, utan uppbackning när de andra säger "förstår du nu Marie, eller du får släppa det Marie" säger jag förvånat, "men är det bara jag som tycker så?" Då upplever jag det som om jag hänger där ute på tvättlinan själv som en ensam gammal raggsocka, svajande i vinden.

Jag har tappat bort mig igen, jag är vilse, jag är på brantens kant, jag är illa ute, det finns en gammal repstege, men är den stark nog att bära min vikt?

Jag vill absolut inte att det som händer på min arbetsplats skall sätta mig ur balans, att det blir så stort för mig att det tar över, jag har under en period lyckats få ett förhållningsätt på arbetet som gjort att jag haft en bättre balans i det professionella och personliga. Nu har jag svårigheter att släppa det professionella efter det att min arbetsdag är över. Jag är så rädd att jag går bakåt istället för framåt, jag är så rädd att jag håller på att tappa fotfästet.

Samtidigt blir jag arg, jag blir arg när jag blir lämnad ensam när det är fler som tycker som jag, jag blir arg när de pratar med mig som om jag inte vet någonting, när jag blir tilltalad som om jag läser läppar - om jag ändå var så duktig - jag upplever det som att istället för två kollegor sitter och har ett utbyte av erfarenheter, så utbildar de ett förskolebarn i hur det går till när man är på en arbetsplats. Bara för att jag inte kan kommunicera betyder det inte att jag inte kan förstå - även om jag inte förstår på samma sätt som andra utan måste bena lite mer innan det landar.

Jag är ARG, ledsen, trött, tyngd och frustrerad, vad gör man när man inte kan kommunicera det man önskar? Jag kan vara tyst, men det är så svårt när jag verkligen vill medverka, skall jag sitta och skriva ner det jag önskar säga - klart det är ett alternativ kom jag på nu - men det tar tid och då kan de redan ha passerat. Ingen verkar ha förståelse för att jag har det här problemet, samtidigt - äsch.

Skall jag någonsin få ordning på mitt liv, skall jag någonsin bli vuxen, skall jag någonsin lära mig, skall jag någonsin bli bra på något? Ska jag någonsin få vara i fred i stället för tillsagd - som vänskapliga råd - att gör inte si och så när det gäller mitt privata liv - JAG BESTÄMMER OM MITT LIV - jag bestämmer om hur jag tänker, känner , uttrycker mig, jag känner mig så dum, jag känner mig så dum, dum, dum, dum, jag känner mig asocial, knäpp, som om jag inte kommer att lära mig hur man sköter sig bland arbetskamrater eller på arbetsplatsen, jag känner mig som ett monster.

Jag orkar inte, orkar inte, kan ingen ta över?!

"Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som vet hur det fungerar, som vet hur man gör. En människa som kan klara en fikarast, utan att få myror under sin hatt, som sitter still och ler glatt. Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som vet hur man konverserar utan att prata spratt, ett språk som man bara förstår om man är som jag, en fåntratt. Jag önskar jag var en människa, en vanlig människa, en sådan som ropar glatt, nu är det snart dags för fikarast, inte en människa som jag, som får fnatt som en riktig fåntratt."

Marie Gerahty

Nu kommer dom

I morgon klockan 07.30 kommer en kille som skall laga sprickan i väggen, jag vet inte om han eller dom skall börja i morgon eller bara komma för att titta på vad han/dom behöver för saker, men ett steg närmre. Det skall bli skönt att få det iordning gjort samtidigt som jag kan känna en viss...ojojoj...dammigt, lite omställning över en tid, men det blir bra till slut, det är det som är roligt. Vet inte hur länge det kommer att ta, det får jag höra i morgon, en vecka kanske två?

Har en lugn själ, har duschat, tagit hand om mig själv och det känns bra, vet inte riktigt vad morgondagen kommer att ha med sig, men det är befriande, i morgon är i morgon och idag, i dag, jag kan ta det ögonblick till ögonblick, stund till stund, längre än så behöver jag inte ta det.

Jag oroar mig för saker som inte har hänt, som kanske inte kommer att hända, jag oroar mig för vad mina medmänniskor kommer att säga men som jag inte vet om de kommer att säga, all energi som rinner ut ur mig över saker som kanske eller kanske inte kommer att hända, den energin skall jag nu försöka så gott jag kan att spara, jag behöver det till annat.

Helgen har handlatt om att spara energi, "tanka" på mig energi, se till att jag fyller mig med saker som jag behöver, saker som jag kan använda för att komma i håg att inte spendera allt som jag sparat på mig på ett kort. Att det skall vara så svårt? Men jag blir så exalterad ibland, vill dela med mig, jag har åsikter och vill bli hörd, jag vill inte sitta tillbaka och bara acceptera vad andra säger, även om det skulle betyda att hushålla med energin mer. Kanske kan jag hitta en balans gång mellan de två.

Nu är det dags att göra mig redo för min säng, jag skall läsa lite ur min bok, en deckar historia/mysterium som är satt i Egypten, nytt område för mig, det handlar om arkeologer och lite om historia, det tycker jag om. En ny bok stil för mig och jag blir som sagt alltid glad att hitta en ny stil som passar min smak.

Nu bör mitt bokpaket nått Janet i Amerika, det känns skönt att äntligen få skicka henne en present, efter det att hon skickat mig en T-shirt och kokbok från vår favorit fil "The Whistelstop Café" Stekta gröna tomater lagade hon åt mig från den, det var gott.

Be True to you!

Vardagen

Det är tyst och lugnt, en stillsamhet har lagt sig över mitt hem, "mitt" hus, tycks det som, det är skönt att lyssna på tystnaden, lugnande, ro fullt.

Jag är hemma, mina kattjejer är hemma, TV är avstängd för en gångs skull, allt är bra, mår bättre.

Utanför mitt vardagsfönstret kan jag se tända gravlycktor tindra som stjärnor, det är så vackert, jag tycker mycket om Västra Kyrkogården, harmoniskat att vandra runt och fokusera på att tysta alla röster inom mig.

Många levnadsöden som ligger där, jag läser gravstenarna, jag läser och ser en bit av deras familj, skeppsbyggare, läkare, professorer, varför nämner vi inte idag vår arbetstitel? - kanske för att de inte är lika väldefinierade som förr? Jag skall kremeras och strös i en porlade bäck i en skog, det tycker jag låter som en utmärkt plats att avsluta livet och börja ett nytt, hur än det ser ut, kanske får jag göra en spännande resa som föda åt daggmaskar, inte illa, alltid undrat hur de har de. det spelar ingen roll när man är död är man död! Det finner jag en tröst i.

På något vis tycker jag att genom att tänka på döden bejakar jag livet, jag har döden som sällskap genom livet, för döden finns närvarande varje stund, inget att vara rädd för eftersom vi inget kan göra åt det. Jag tror snarare att döden finns där för att lära oss att ta vara på dagen, var dag, var stund och inte slösa med vår tid - inget är garanterat. Klart, kanske är man inte riktigt redo att vandra vidare ännu, men jag menar bara att det är meningslöst att vara rädd för något som vi inte kan påverka.

Ganska komiskt eftersom det skulle jag kunna överföra till andra sidor av mitt liv, lära mig att släppa kontrollen, saker händer, bättre att ta i tu med dom som de kommer än att oroa sig för något som kanske inte kommer att hända. Det är inte lätt, jag trodde inte att jag var en kontroll människa men på en nivå så är jag det. Skall göra mitt bästa i att lära mig själv att ta livet som det kommer, inte oroa mig för framtiden, speciellt saker som jag inte har någon kontroll över.

Oron är en stor del av min personligheten, jag har en balansgång dagligen, vilken sida jag skall hamna på, jag ställer till det för mig själv, jag förstör saker när det går för bra, jag får inte klara det, inte bli en succee

Det jag tänker på när jag går förbi gravstenarna är att de flesta har familjer, de har som synes levt sitt liv i vardagen och det är dock där livet levs, i vardagen, så jag känner att jag skall göra bättre ifrån mig, försöka bejaka livet och leva bättre i vardagen, där är det ganska skönt att vara ibland, ganska ofta...

"People who deliberate fully before they take a step will spend their lives on one leg."

Anthony de Mello

Sjuk igen...jä******ans !

En dag i dimma, kunde inte röra min vänster arm, den fungerade helt enkelt inte och tröttheten var en annan mot vad jag haft förut, det var som om jag var under narkos, eller på väg in i en narkos.


När jag vaknade andra gången var klockan 17.35 och huvudet bangade, munnen var torr och jag tvingade mig själv upp för att få mat i magen och dricka vatten. Det är obehagligt att tappa funktionen i vänster armen, helt plötsligt måste jag lära mig ett nytt sätt att sköta vardagliga saker.

Nu har jag bättre funktion i armen, klockan är snart 21.00, men det gör ont från skulderbladet ner till pekfingret. Jag kan använda den fast den är klumpig. Jag tycker inte om att vara sjuk, jag hade sett fram emot att se en hel månad som jag arbetat utan en ända sjukdag, men så blev det inte.


Jag har nu lärt mig, som jag sa i går, jag måste hålla energin nära mig, jag måste vara noga med hur jag spenderar den, det kommer inte vara så för alltid, det kommer en dag då jag kan spendera energin annorlunda, men jag skall låta min kropp bestämma när det är dags och hur det skall gå till.


Som sagt, min ambition är att jobba en hel månad utan en ända sjukdag, det skulle vara en enorm ära för mig, sedan kanske en till månad etc. Lätt mål kanske, men inte för mig, inte som det är nu i alla fall. Jag vill vara normal och klara allt som alla andra kan klara.


Tittade på gatan där lägenheten som jag blivit erbjuden är, det är ett landshövdingshus men det är där Triumf glass är, mitt inne i ett industriområde, nära till Friskis och Svettis, men när jag tittade in i trappuppgången fick jag en sådan deprimerad känsla så jag bestämde att det inte var för mig - MEN - säger jag nej här får jag inte söka lägenhet på 6 månader, så jag skall "gamble some " säga ja och hoppas jag inte får den, men det får jag nog eftersom den ligger som den ligger, men då får jag väl låtsas att jag tryckt på fel knapp. Fast det är inte ärligt - hm...


Nu när jag varit sjuk idag är det bra att jag bor där jag bor, nära till en affär där jag kan få hjälp om så skulle behövas, de känner mig, nära till spårvagnen och en Vårdcentral. Den andra lägenheten är bara 4 kvm större än min och utan balkong så...Jag trivs i min lägenhet och vad jag söker är lite större ytor så jag kan ha mina målar grejer uppe, nu gäller det att stuva och ett större projekt när jag skall ta fram mina målar saker, men annars har jag det väldigt bra här, underbart badrum, sovrum med balkong och relativt ny renoverat kök, lugnt, trevliga grannar och lätt att få tvättid.


Förändring är väl vad jag är ute efter, men jag har det väldigt bra här, det verkar vara en stor del av mig, alltid tro att det är bättre någon annanstans, eller med någon annan sak. Men jag tycks aldrig bli nöjd. Det är något jag skall arbeta med, fast när det gäller min mobiltelefon och byte från SonyEricsson tillbaka till Samsung är jag väldigt nöjd med, med SE var jag tvungen att ladda den varje dag, men Samsung där håller batteriet mycket längre, helt underbart. Älskar tekniska grejer och klura ut dess användning.


Nu hoppas jag att min lördag kommer att vara lite mer aktiv än idag, det verkade vara en sådan klar kyla ute, det var underbart att andas in klar, crisp kall luft, se små, små iskristaller, det var så skönt. Jag vill ut i livet igen, endast varit från den två dagar men det upplevs som en evighet.


Sjuk är lika med BLÄ jag känner mig som en sådan andra eller tredje klass människa, en människa som inte klarar något, det gillar jag inte, jag gillar INTE ATT VARA SJUK, att vara sjuk och ensam ta hand om mig är pest och kolera, för jag orkar inte alltid.


Imorgon - The sun will come up, tomorrow....


"Whether you think you can or whether you think you can't - you are right."

Henry Ford

OK - Varning för kommande mardrömmar!

Incubi är den som man trodde satt på den sovandes bröst. I det gamla England kallades dessa varelser mare och det är från detta namn som mardrömmar kommer ifrån, det finns en till historia i från Newfoundland som beskriver en negativ figur "of the Hag" som troddes lämna hennes fysiska kropp under natten, och hon sitter också på offrens bröst. Offren vaknar ofta med en känsla av skräck och har svårt att andas för att de tycker sig känna en osynlig tyngd över bröstet och de kan inte röra sig under denna tyngd, detta kallas för att man är "Hag-ridden"

Tung

I dag har jag befunnit mig under en fullt laddad cementbil, jag kunde inte röra mig när jag vaknade, huvudet var aktivt, men kroppen lydde inte, jag kunde inte förstå varför? Vad var det som hänt - sover jag fortfarande?!


Efter jag fått hjälp med det praktiska av att stanna hemma, gjorde jag vad jag kunde, vila, efter ytterligare hjälp kunde jag röra på kroppen men jag känner mig mycket, mycket gammal. Allt jag vill är att sova, allt jag vill är att samla på mig tillräckligt med kraft för att fungera i vardagen, en dag har fallit bort denna månad, men det är OK. Jag skall inte "banna" mig själv för det, jag hade inget alternativ, nu har jag fått en fingervisning om att jag måste tänka mig för, inte låta ljuset brinna från båda ändar och inte skämmas för att jag behöver mer tid för återhämtning.


Att lära sig att lyssna på sig själv är svårare och mer komplicerat än vad jag kunde ana, jag vill så gärna, jag vill så mycket, jag är så rädd att livet skall försvinna, rinna mig ur händerna. Det gör ont i hela min kropp, men...det går över, det blir bättre. Men en längtan efter att bara sätta på mig mina rubinskor och hoppa bort längs "The yellow brick road" till en bättre plats finns där.



Maran har varit med mig i natt, jag lovar, den tavlan är otäck, när man ser den sitter den kvar i ögonen en längre tid, själva historien är otäck för mig med, komiskt, tänk om konstnären visste vilken effekt hans tavla skulle ha och har fortfarande flera hundra år efteråt. Kanske skall jag visa den här, hm...jag skall se om det är möjligt!?


Det har varit en tung dag, tung dag, jag hoppas och ber att jag kommer att gå till jobbet imorgon, det är fredag, men förutom det tycker jag om att ha normalitet i mitt liv.


"Don't surrender your individuality, which is your greatest agent of power, to the customs and conventionalities that have got their life from the great mass... Do you want to be a power in the world? Then be yourself."

Ralph Waldo Trine

Jag har skrikit inombords och skakat av frustation, jag höll allt inom mig så att jag blev knallröd om kinderna. Har lärt mig att det finns ett förhållningssätt som är vuxet, och även jag inser att ingen kommer att ta mig på allvar om jag slänger mig ner på golvet och hamrar med armar och ben på golvet, så allt vänds inåt, känslorna kommer fortfarande, jag kan inte kontrollera dom, men jag övar min självkontroll så jag inte är utåt agerande.

Som del i den träningen har jag haft min chef till hjälp, bad om det själv, som stöd, jag ser det som det där lilla staketet som delar av en fil från en annan på vägen. Som ett skydd, i dag, när jag pratade positivt och uttryckte mig kanske lite okommande för en vuxen, när jag uttryckte hur mycket jag tycker om ett av våra datasystem, säger hon "3" det ordet vi kommit överens om att hon skall använda att flagga med. Jag är själv ganska duktig på att kolla mig själv, jag blev så snopen. Jag uppfattade mig inte som den sura och tjuriga 3-åringen som jag har tendens att bli ibland när jag blir frustrerad, eller inte förstår varför man måste diskutera ett ämne till leda. Det blev som om hon hällt en hink med isvatten över mitt huvud, så jag bestämde mig för att inte engagera mig mer i mötet den tid som var kvar till lunch, för jag verkade uppenbarligen inte sköta det på rätt sätt.

Det är här som jag behöver översättning, jag tror att jag sköter mig bra, jag är positiv, jag deltar aktivt, jag är inte kritisk utan nyfiken, är försiktigt med hur jag uttrycker mig och så säger chefen "3". Det kommer att bli svårt att lära mig om jag har en lärare med så skild vy på beteende, jag känner instinktivt när jag är på väg till ett beteende som inte är smickrade, behöver ibland lite drag hjälp att få ut mig ur de hjulspåren, men jag kan inte ta den hjälpen från en person som har en annan kartbok eller ordbok än mig, det blir för komplicerat. Jag litar så pass mycket på mig själv att jag vet vad som är rätt och fel, moral och etik, och bara allmän hyvs. Jag får skapa en ny skylt som hjälp när jag känner att jag svängt fel så jag hittar rätt igen.

Jag är nöjd med min prestation på dagens möte, jag har svårt med möten på min nuvarande arbetsplats, kanske har det att göra med att jag inte varit på en arbetsplats där det finns så många kvinnor som nu, eller med sådan demokrati att det ibland blir löjligt. Jag är mer en person som gör det som sägs till mig, nya direktiv - gör så här - javisst etc. Självklart är det bra att få vara med och bestämma men det får inte bli absurt, som jag känner att det kan bli ibland. Det är klart att en del i min sjukdom är så att jag inte klarar när det blir för luddigt, jag behöver ett ramverk med riktlinjer, sedan kan jag omprioritera inom det, och ändra om rent generellt i största allmänhet, men allt måste vara klart, allt måste pratas om i tydlighet, inte, om inte så, så om inte så så så, jag ni förstår, konkret, rakt utan en massa blaj.

Jag är ingen bra "Team player" heller, det skriver jag att jag är det i min CV, men jag är mer en individualist, jag puttrar på med det jag skall göra, i en grupp gör jag det jag blir tillsagd för jag har slutat att försöka vara med och bli engagerad eftersom jag inte orkar "slås". Det finns roligare saker att lägga energin på, samt att jag blir besviken när jag inte blir hörd, har problem med att bli avvisad i alla dess former - något jag också arbetar på. Men jag kan samarbeta, har klarat grupparbeten och andra grupp aktiviteter på andra arbetsplatser, så nog har jag kapaciteten. Här måste jag spara på mig, det är en underlig arbetsplats rent personkemiskt, jag blir inte riktigt klok och kanske skall jag inte ta det som normen för hur min "utbildning" i det sociala livet sker, jag klarar mig ganska bra ute på stan med att ta kontakt med andra människor. Klart - har inte provat det på pubbar etc.

Min akilles häl är att jag är så arg på mig själv för vikten, jag har skapat det och det är upp till mig att göra något åt den, jag får ta ansvar över det, hitta en väg som passar. Jag kan, det är en fråga om att knuffa undan en massa dumma murstenar som jag byggt en relativt hög mur av, det tar bara ett par stenar innan det är tillräckligt skört för att knuffas på!

"To try is to risk failure. But risk must be taken because the greatest hazard of life is to risk nothing. The Person who risks nothing does nothing, has nothing, is nothing. He may avoid suffering and sorrow, but he simply cannot learn, feel, change, grow, live, and love."

Leo Buscaliga

Jag kan fråga enkel fråga och få en historie lektion och redovisning av vad denna person har gjort olika direktiv från förr etc. när allt jag vill veta är varför gör vi så?! Nu idag, jag skiter i hur vi gjorde förr!

Nä nu är det bra !

En känsla av att vara mätt har uppstått, mätt på dåliga, negativa, domedags nyheter, jag har förlänge sedan slutat titta på nyheterna, läsa tidningarna, jag ögar igenom Metro ibland, men jag gör mitt bästa för att begränsa nyhetsflödet.

På jobbet är det också en negativ stämning, klaga över kylan, ljudet från bygget, tågen etc jag har så mycket negativitet i mig att jag misstänker att lite till och jag börjar kräkas dåliga nyheter.

Nu är jag inte någon "Pollyanna" eller "Foten i kläm?! Jajamensan!!!" person, kanske är det för att jag är "skör" som det hette förr i tiden och redan nedstämd som jag inte klarar att bli fullkomligt överöst av dåliga nyheter.

I morse vaknade jag med svullna ögonlock, jag hade gråtit så mycket i går och det blev resultatet, väntade med att sätta in mina linser tills jag kom till jobbet, resan in var vag, jag ser, men synen är begränsad, det var avslappnande, jag fokuserade på saker som var nära mig. Skiftningarna i ljuset på vägen, det blåste och regnade i morse så det blev vackra skuggeffekter på vägen. När jag kom från Pressbyrån och skulle gå över vägen var jag endast säker på att det inte var en spårvagn på väg två armar framför mig, skrämde upp mig lite med den tanken så jag skyndade mig över.

Jag är ganska duktig på att skrämma upp mig själv, som tillexempel en tavla som jag berättade om för min kamrat Lisa på jobbet idag, efter hon berättat en liten kuslig upplevelse hon haft kvällen innan. Det är en tavla från ca 1700-1800 talet som hänger på Tate Gallery i London, en dam som ligger i en säng som har en "Mara" som sitter på henne, den är jätte kuslig, Maran ser ut som en korsning av ett troll och en gargoyle, jag hade mardrömmar om den länge, länge efter det, plus att jag kunde få en känsla av att den satt på min rygg. Jag tror att berättelsen går något som att Maran kommer och rider dig på ryggen när du sover, nästan kväver dig eftersom du inte kan andas - "folklore" som det heter på engelska, kan inte hela historien men det var nog för att skrämma mig.

Linsena kom i ögonen på jobbet och inte så länge efter det kom solen fram, det klarnade, underbart eller hur! Jag satt och läste om löneöversynen inom Regionen på jobbet, det var intressant och fick dagen att gå förbi snabbt, sedan var en förtroendevald på plats med sin lilla son, på 4 mån, som det är svårt att inte bli alldeles svagbent inför, jag fick hålla honom igen och jag sög åt mig så mycket positiv energi som jag kunde. På vägen hem lyssnade jag på musik och njöt, det höll på att skymma, vattnet glittrade i den nedgående solen och jag andades ut.

Var trött, tilllät mig själv att lägga mig och läsa och sedan vila en stund, som tur var fick jag ett SMS efter en timme av slutna ögon och nyfiken som jag är läste jag det, eftersom klockan då var 1700 och Eastenders började, valde jag att gå upp, det tror jag var ett bra beslut!

I morgon skall administratörgruppen ha ett planeringsmöte, japp, en utmaning, är inte lika stark men jag har mina tekniker och jag får försöka påminna mig om vikten av att sköta om mig själv, välja mina krig, det är inte hela världen, men gränser, det är viktigt för min del, andas in, andas ut, gå in i det hela förutsättningslöst!

Nu är det bra med dåliga nyheter, jag skall göra ett aktivt val att hitta positiva saker i vardagen, bebiskramar, kattpussar = slick på kinden : ), rosa gosiga yogabyxor - tack för tipset Mia, jag härmar dig oblygsamt!!! Två skivor av Marit Bergman, vatten, och en säng full av gosiga kuddar mmmmmm......

Jag måste komma i håg att ge mig själv tid!

"In alchemy it is stated that whenever we define the space for which we are responsible, everything is given us within that space. It is as if the whole Universe comes down and sits at our feet...ready to be used for GOD'S plan on earth."

Reshad Feild

Morgontrafik

Det jag tyckte var lite ovant för mig, när jag jobbade i London, var tunnelbanan, inte att åka, utan att lära sig taktiken att komma med tåget. Men jag märkte att det fanns ett system fast det inte syntes. Man stod åt sidan och lät passagerarna att gå av innan man pressade sig på, fast det skedde ganska osynligt, jag upptäckte det först efter ett par veckor. Sällan fick jag sittplats, men jag vande mig, vande mig att hålla i mig med ena handen och min bok i den andra – ganska stolt över denna teknik, det tar inte lång tid innan man blir en inbiten London bo.

I Göteborg har jag bekvämligheten att bo en hållplats från sluthållplatsen så jag är oftast garanterad en sittplats, det är så skönt att sitta och se mitt älskade Majorna åka förbi, jag sitter och lyssnar på min Mp3 spelare eller på mina med-resenärer, allt beroende på vilken energinivå som jag ligger på. Det jag har upptäckt är att här i Göteborg råder inte ”vänta” systemet, att vara artiga och låta de som skall stiga av, stiga av och sedan gå på spårvagnen. Här i Göteborg är det var och en för sig själv, de pressar på när man försöker stiga av.

I dessa stunder är jag tacksam för att jag inte har en barnvagn, för dessa kan ha väldigt svårt att komma på för att andra går förbi dem eller pressar sig ut framför dem. När de skall gå ut är det motströms och ingen av påstigande passagerarna tar hänsyn till att barnvagnen skall ut, jag är ibland förvånad att de kommer ut, det har hänt ett par gånger som jag fått hålla dörren öppen för att de skall komma ut.

Vart är artigheten? Jag skall erkänna att jag drar igång mig på denna energi också, stressen att skynda mig in för att få en sittplats, jag skäms över mig själv, detta sker mest när jag skall åka hem, jag går till Drottningstorget för att chansen är större att få en sittplats på spårvagnen, men väl där står jag också och passar på vart spårvagnen skall stanna och vart dörren kommer att vara. Ganska komiskt, jag är inte mycket bättre, fast jag försöker tänka på det och måste säga att jag alltid viker undan för barnvagnar och äldre människor.

Det är konstigt hur lätt jag dras in i stress, om människor runt mig drar igång, är det ofta så att jag också gör det, ökar takten när jag går, pressar på för att komma fram, jag blir otrevlig och det gillar jag inte. Självklart är det så att det blir värre när jag har låg energi, inget tålamod för något, medans när jag mår ganska OK kan jag stå som en Buddha och le mitt i alla desperat aktivitet som pågår.

Så min uppgift denna vecka blir att träna, träna att bli artigare mot mina med resenärer.

In Order to Be Truthful

In order to be truthful
We must do more than speak the truth.
We must also hear thruth.
We must also receive truth.
We must also act upon truth.
We must also search for truth.
The difficult truth.
Within us and around us.
We must devote ourselves to truth.
Otherwise we are dishonest
And our lives are mistaken.
God grant us the strenght and the courage
To be truthful.


Amen


M.Leunig

Vem är jag?

I sökandet efter vem jag är har jag börjat samla på mig ett "soundtrack" det är viktigt att det är "levande" musik, musik av kött och blod, där bland finner jag Marit Bergman, jag tycker om hennes musik och hennes stil, den känns genuin, levande och full av glädje. Såg "De kallar oss artister" vilket jag tycker är ett bra program, såg det med Håkan Hellström, även han en levande musiker, och sedan det med Marit Bergman.

Musik som resonerar i min själ är viktigt för mig, och när jag hittar rätt känner jag det i hela själen, det är något hos musikerna som ekar inom mig, ett gensvar.

I morgon är det dags för arbetet igen, jag är lite "så så" inför det, vet inte riktigt varför, men tror att det har att göra med att den där känslan av att inte riktigt passa in har infunnit sig igen, har haft en lång period av att inte bry mig så mycket om det utan bara fokuserat på nu, och dit vill jag igen. Antar att när jag är så trött är mina försvar svagare än vanligt.

Men, det är mitt liv och det är jag som bestämmer vad som är bäst för mig, ja, jag vet, det låter säkert löjligt att jag tycker att det är jobbigt att sitta med vid fikarasterna men det gör jag, hela min kropp känns som den skall explodera och då är det lätt att jag säger något jag senare ångrar. Men eftersom det är knutet till nästa löneöversyn finner jag det svårt, ja, det är svårt att förklara, jag har en arbetsplats full av "lärare" en person ber jag om hjälp, hon fungerar som en tolk, hon hjälper mig att översätta, men de andra klarar jag mig utan!

Nu är det inte så att min arbetsplats är full av jobbiga människor, snarare så att jag finner det svårt att navigera när de försöker lära mig deras sätt att läsa kartan, det överensstämmer inte med mitt sätt att läsa - mitt sätt är alltid fel, eller?!

Nu är det så att det är bara jag som kan påverka min arbetsmiljö - det är den största utmaningen i min resa - utanför jobbet tycks jag klara det lite bättre, att socialt umgås med mina medmäniskor, inte helt ok ännu, men väl en bit längre på väg där än på jobbet. Jag är min arbetsmiljö och som läget är nu måste jag välja vad som passar mig bäst.

Inget ont i det!

Jag har lagat middag till mig själv idag, jag har lagat mat, läst mig till instruktioner och det blev gott, jag har lagat mat igen för andra gången på nästan ett halvår av att inte laga mat! Detta är en stor sak för mig, jag är så glad, så stolt, speciellt när jag också plockade undan efter mig och har mat att ta med mig som lunch i morgon, jag gjorde det!! Underbart!

"Prayer for Friends

We give thanks for our friends.

Our dear friends.

We anger each other.

We fail each other.

We share this sad earth, this tender life, this precious time.

Such richness. Such wildness.

Together we are blown about.

Together we are dragged along.

All this delight.

All this suffering.

All this forgiving life.

We hold it together.

Amen"

M.Leunig

Trött

Jag har haft behov av att sätta mig ner i min "lunga" andas in och ut och försöka landa, den här veckan har jag tappat fotfästet, har inte riktigt funnit mig till rätta, första kompletta veckan som jag jobbat 75 %, förresten det stämmer inte, jag hade en semesterdag i måndags, men jag arbetade fyra dagar efter varandra och jag tror jag kände skillnaden.

Jag kände mig vilsen, som om jag inte riktigt visste min plats och vad jag "passade" in eller vad jag skall gör, vad som är förväntat av mig, mycket av den mentala träningen som jag givit mig fanns inom mig, jag orkade dock inte ta nytta av den, jag var så fokuserad på att hålla min tunga under kontroll under fikarasterna - så jag inte säger något dumt. Jag upplever det som om jag är osynlig eftersom det har nu hänt ett flertal gånger att jag pratat och någon börjar prata över mig, jag blir så förvånad varje gång att jag inte säger något, jag tar det som - "jaha Marie, där ser du, du räknas INTE". Jag kommer att undvika fikarasterna nästa vecka, fylla på lite kraft, måste förmodligen vänja mig med 75 % innan jag fortsätter med mina lektioner.

Jag blir ledsen, jag har druckit mer Treo, jag har försökt tysta mina negativa-monster-marie röster men det har varit svårt. Jag är ledsen, jag upplever mig som en besvikelse för mig själv fast jag gjorde stor dåd i mina ögon förra veckan, som vanligt sopar jag det under mattan, jag är ledsen. Jag är ledsen för att jag är fet, jag är ledsen för att jag är superdålig med ekonomin, jag är ledsen för att jag ställt till allt så för mig, att när saker börjar ordna upp sig ställer jag till det igen. Jag förstör, förstör, förstör, det är såååå synd om mig blähä säger jag bara, jag få skylla mig själv.

Fast jag är så trött, så väldigt, väldigt trött, jag vill sova länge, länge.

Jag känner mig fyrkantig, jag känner mig konstig, som om jag pratar ett annat språk igen, jag blir inte förstådd, jag vet inte om jag orkar, jag vet inte om jag orkar bära, hålla i, fixa och dona, jag vet inte, jag vill försvinna, jag bryr mig inte om att jag bara har fyra vänner på facebook - bryr mig inte i ryggen, jag bryr mig inte om att hur jag klär mig är annorlunda mot vad modet är, det spelar inte mig någon roll. Men jag bryr mig om att jag upplever mig udda på arbetsplatsen, att jag upplever mig bort sopad när det skall arbetas fram en förändring, jag tycks inte räknas, men där har jag satt mig själv, i skamvrån, för att jag är sjukskriven har jag satt mig på undantag alldeles själv.

Jag skall använda denna helg till att vila, sova, lyssna, bry sig om mig, försöka finna en liten spricka av ljus, av hopp, jag skall sova.

"Dear Vasco Pyjama

It is autumn in Curly Flat. Something vast and marvellous is coming to an end. How perfect and radiant is the death of anything which has run its true course. How beautiful is the death of summer, dear Vasco. Perhapes only that which is true can complete itself.

How this poor world is crowded and poisoned and choked with unfinished business. We must make way for new life! As I write, I hear children in the distance singing sad little eulogies for the fallen leaves. It is late in the afternoon but the sun is shining very brightly. Perhaps this is the best place to finish my letter. Be careful Vasco.

Much love - yours sincerely, Mr Curly"

M.Leunig (från The Curly Pyjama Letters)

Underligt

Vissa dagar är lite underliga, onsdag var en sådan dag för mig, det kändes att det var något som inte stämde, fast det stämmer inte heller, det var helt enkelt en underlig dag. En underlig dag där det mesta inte stämde. Det hände saker som gjorde att jag blev sen, att jag behövde stanna längre på jobbet och som gjorde att hjärtat flög upp i halsen på mig när jag kom hem. Undrade vad som hänt, vad är det jag kan ha vänt upp och ner för att orsaka alla dessa händelser?! Det sitter kvar idag, när jag öppnar munnen på fika rasten känns det som jag hela tiden säger fel saker och att alla tittar på mig som om jag vore dum – det är i alla fall så som jag upplevde det.

Det positiva är att jag klippte av det, jag tog tag i de uppgifter som jag kunde lösa och kom sedan överens med mig själv att det får vara bra så, jag la ner allt i en låda och stängde locket, ”fortsätter i morgon med att lösa det som kan lösas.” I dag, i morse, var det ren järnvilja som gjorde att jag kom upp ur sängen, jag ville inget mer än att ligga kvar under det varma täcket och njuta av alla mina kuddar, 6 st – jag har ett speciellt sätt som de skall ligga på, och sedan är det bara att gosa in sig. Något som ligger kvar sedan jag var liten är att jag tycker väldigt mycket om att lukta på mina örngott, nu är det lukten av mig och det tvättmedel som jag väljer, det luktar väldigt gott, speciellt när det har kvar kroppsvärmen. Därför är det ofta svårt att komma upp ur sängen.

Jag blev förvånad när jag kom på att jag faktiskt lyckades med den bedriften att lägga problemen i en låda, kanske var det för att jag hade så många små problem som poppade upp hela tiden att när jag väl var färdig så ville jag helt enkelt inte tänka på något problematiskt, jag vet, ovanligt för att vara mig!

Hann med den tidiga spårvagnen i morse så jag kände att min dag börjat rätt, speciellt eftersom jag var så trött och hela tiden fick kriga med min ”elaka monster” Marie som puffade på mig att jag skulle stanna hemma. ”Positiva goa” Marie vann, mycket tackvare att jag lärt mig lyssna selektivt. Att lyssna selektivt fungerar bättre vissa dagar än andra, men jag har fått väldigt bra träning på jobbet nu när de renoverar att inte höra borrar och slipmaskiner. Bästa skolan i selektivt hörande, det är klart att när jag är trött och skör, då vinner monster Marie eftersom jag inte orkar med hennes tjat och ger henne den plats hon kräver.

Nu hoppas jag att jag slipper en underlig dag under en period, det värsta var brevet från Familjebostäder där det stod att min hyra var obetald för november, det stod Inkasso också vilket gjorde mig extra nervös, jag har autogiro så jag blev väldigt förvånad, har aldrig varit sen med hyran under de 8 år jag bott hos dem. Men idag fick jag svar på mitt desperata ursäktande mail, där stod det att jag varit en ”exceptionellt bra hyresgäst under de 8 år jag bott hos dem” och jag skulle inte få någon betalningsanmärkning eller några problem om jag ville byta lägenhet. Det mailet betydde så mycket för mig att jag borde skriva ut det och hänga upp det på dörren så att jag ser det varje gång som jag kommer in i den oron att jag kanske blir bostadslös. Inte för att det någonsin funnits en orsak till att jag skulle bli bostadslös – bara en av mina nojor som jag försöker träna bort.

Allt är löst, det som jag upplevde som problematiskt igår är inte något problem idag, det känns skönt. Det var dock en underlig dag i går, från det att jag vaknade tills jag gick i sängs, men det kanske behövs sådana dagar också, det är små utmaningar som motiverar förändring och det tycker jag är positivt, arbetsamt ibland, men positivt för min del.

"Be True - Be You"

Kylit

Det har blivit kallt i lägenheten, när det blåser blir det ofta kyligare här inne, jag brukar stänga till ventilerna under vintern, i alla fall den i vardagsrummet. Måste erkänna att det är väldigt kallt här inne i kväll, har legat under fleece filten ett tag och har haft äran att ha Azalea i knät hos mig en stund, efter ett tag blev hon nog irriterad över att jag satt och gosade med hennes små, små tassar. De är oemotståndliga, helt underbara, hur skall jag kunna avstå från att hålla dem i min hand?! Det var väldigt mysigt, hon värmde och det kändes ända in i hjärtat.

Har idag införskaffat Viktväktar mat att ha i frysen på jobbet, måste korrigera detta beteende, jag har nu slutat med Syndol, muskel avslappnade tabletten, Treo är svårare att avstå, även fast det inte är ”beroende” framkallande enligt läkaren på Vårdcentralen, jag tog dock 6 tabletter per dag, men enligt läkaren så var det inte ett missbruk, till dessa Treon brukar jag ta ca 4 Syndol (med codien) alvedon ca 2 st, men det var visst ingen fara, förutom att jag upplevde fysiska problem med magen – who would have thought?! – det fanns också andra problem knutet till detta. Men nu återstår endast Treon och tyvärr verkar det som om jag verkligen tycker om min vän, men det är ett val och jag hoppas att jag snart, väldigt snart väljer annorlunda!

Något som påverkar mig varje dag är min övervikt, men kan erkänna att jag blundat för det självklara ända sedan det blev uppenbart att jag inte kunde genom gå en Gastric Bypass, jag har ätit på utan konsekvenser, jag har haft bra stunder då jag gått upp för trappan på jobbet ett par gånger, jag har gått upp för mina trapper ett par gånger. Så med VV mat i frysen på jobbet kanske jag förebygger besök till McDonalds. När det börjar regna brukar det alltid slå mig att jag kan promenera hem, sedan när det inte regnar då verkar den iden bort flugen, jag som älskar att gå! Jag kan alltid göra ett försök och se vad jag tycker!

Jag funderade på att gå med i VV för 4:e gången, men jag vet vad det är jag skall göra, så det är mer att knuffa ut mig genom dörren, jag tror att det handlar om att jag även här gör aktiva val, jag blir trött bara jag hör det. Men mitt val, om jag vill gå ner i vikt måste jag göra arbetet tyvärr och det är väll det jag inte vill!! Fast, nu, Marie, nu får det vara nog, dags att ta ansvar över min fetma!

Det har blivit kallt i lägenheten, men jag har mina älskade tofflor (Ugg boots) som jag köpte i New Zeeland på mina fötter, varma mysbyxor, och en filt runt axlarna, en rykande kopp te på skrivbordet och ljudet av regn smattrande ner mot fönstret, mina två små pälsklingar ligger och sover på sängen, det är tisdag kväll och även fast det har börjat bli kallt i min lägenhet har det börjat bli varmare i mitt hjärta, varmare i mitt hjärta för mig, jag tycker bättre om mig själv idag en för en månad sedan, och det även fast jag är överviktig!

”Imagination is more important than knowledge.”
Albert Einstein

Syskon kärlek

Det finns inget bättre

än Olivia och Azalea