I dag har jag varit ”i fred” hela dagen och det har varit skönt, jag behövde det verkligen, jag har längtat efter det hela veckan. Jag har tvättat, var väldigt nära att gå i gång för att grannen i Lgh 4 hade båda maskinerna upptagna när jag kom ner till min tid klockan 13:00, jag blev irriterad det kände jag, men jag beslöt att jag hade två val, antingen att gå upp i atomer över det, eller lugnt vänta tills maskinerna var färdiga.
Jag valde att vänta och fick liksom knuffa bort irritationen ett par gånger, det var ju inte värt att li irriterad över om jag tänkte efter, om jag bara slappnade av så känns det bättre. Jag andades ut. Tömde deras tvätt och satte i gång min egna, samma procedur när det gällde torktumlaren – men ”big deal” Marie, allt löser sig – sa boden som sket i vasken - vart jag nu hört de fina orden!
Jag har bara varit och gjort lite här och lite där, lekt lite med mina katt töser och tittat på ”Indiana Jones” den senaste filmen – med lördags godis – det var mycket mysigt. Det var en riktig äventyrs film och den var vackert gjord, färgerna och ”känslan”. Jag blev inte besviken. Jag har lyckats med att inte tänka för mycket på att jag sålt min själ till djävulen, vet inte riktigt hur jag skall göra för att få rät sida på det. Men att låta mina räkningar gå till Kronofogden var inte ett alternativ som jag övervägde. Så jag bad mamma hjälpa mig med en höjning av lånet – igen – för att lösa dyrare krediter som jag dragit på mig – igen – hon var inte glad.
Den besvikelse och besvikelse som jag känner för mig själv är större, jag mår illa av tanken, därför försöker jag undvika den så gott jag kan. Jag känner det som jag förlorat kontrollen och rätten till att bestämma vad jag önskar för mitt liv – det är förnedrande. Men åter igen, jag har satt mig här, jag har skapat denna situation, vart hän skall det sluta?!
Vilken man skulle önska vara med mig:
Ensamstående 28 årig kvinna med 30 kilos övervikt, 25 % sjukskriven för psykisk sjukdom, bor i en tvåa på 46 kvm med två katter, skuldsatt och med mat, värktablett och shopping missbruk, kommer från familj med emotionella och relations problem, missbruk finns i släkten – jayyyy konstigt att männen inte står i kö långt ner i Sanna backen!!!!?????
Inte för att få en livskamrat är en prioritering just nu, men jag måste erkänna att jag undrar om jag kommer att vara ensam resten av livet, om jag har gjort mitt, att jag är färdig med den biten?! Det skulle jag tycka tråkigt.
Men i dag har jag njutit av min ensamhet, av att få vara den jag är med mig själv, att inte behöva försvara, förminska eller krypa på knä för någon, utan bara vila i mig, för jag gillar ”mig” när ingen petar på mig, när ingen tränger mig eller försöker få mig till något jag inte är.
Jag valde att vänta och fick liksom knuffa bort irritationen ett par gånger, det var ju inte värt att li irriterad över om jag tänkte efter, om jag bara slappnade av så känns det bättre. Jag andades ut. Tömde deras tvätt och satte i gång min egna, samma procedur när det gällde torktumlaren – men ”big deal” Marie, allt löser sig – sa boden som sket i vasken - vart jag nu hört de fina orden!
Jag har bara varit och gjort lite här och lite där, lekt lite med mina katt töser och tittat på ”Indiana Jones” den senaste filmen – med lördags godis – det var mycket mysigt. Det var en riktig äventyrs film och den var vackert gjord, färgerna och ”känslan”. Jag blev inte besviken. Jag har lyckats med att inte tänka för mycket på att jag sålt min själ till djävulen, vet inte riktigt hur jag skall göra för att få rät sida på det. Men att låta mina räkningar gå till Kronofogden var inte ett alternativ som jag övervägde. Så jag bad mamma hjälpa mig med en höjning av lånet – igen – för att lösa dyrare krediter som jag dragit på mig – igen – hon var inte glad.
Den besvikelse och besvikelse som jag känner för mig själv är större, jag mår illa av tanken, därför försöker jag undvika den så gott jag kan. Jag känner det som jag förlorat kontrollen och rätten till att bestämma vad jag önskar för mitt liv – det är förnedrande. Men åter igen, jag har satt mig här, jag har skapat denna situation, vart hän skall det sluta?!
Vilken man skulle önska vara med mig:
Ensamstående 28 årig kvinna med 30 kilos övervikt, 25 % sjukskriven för psykisk sjukdom, bor i en tvåa på 46 kvm med två katter, skuldsatt och med mat, värktablett och shopping missbruk, kommer från familj med emotionella och relations problem, missbruk finns i släkten – jayyyy konstigt att männen inte står i kö långt ner i Sanna backen!!!!?????
Inte för att få en livskamrat är en prioritering just nu, men jag måste erkänna att jag undrar om jag kommer att vara ensam resten av livet, om jag har gjort mitt, att jag är färdig med den biten?! Det skulle jag tycka tråkigt.
Men i dag har jag njutit av min ensamhet, av att få vara den jag är med mig själv, att inte behöva försvara, förminska eller krypa på knä för någon, utan bara vila i mig, för jag gillar ”mig” när ingen petar på mig, när ingen tränger mig eller försöker få mig till något jag inte är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar