Buss 50 där hittade jag ett lugn, det infann sig plötsligt och ett leende spred sig över mitt ansikte, jag lutade mig tillbaka och tittade på det Göteborg som passerade förbi. Göteborgs hamn, Majorna, Sandarna och in genom tunneln, vidare till Tynnered, det var skönt att sitta och titta på den värld som for förbi.
Jag var på väg till Sisjön, Sisjöns industriområde, buss 84 tog vägen genom Askim och jag hamnade plötsligt i min egen historia, under högstadiet bodde jag i Pilegården, jag gick på Hovås skolan och gick hem genom det område som jag nu åkte buss. Jag kände igen mig i de ungdomar som klev på bussen, och fick några ”flash backs” av de bostadsområden som vi passerade. Men det som resonerade mest var mitt lugn – ingen kunde nå mig, ”peta” på mig eller säga till mig saker där jag satt i bussen, jag var själv, det var tyst i huvudet för en stund och det var skönt.
När jag satt och väntade på att buss 84 skulle lämna Frölunda Torg klev det på en man vars kropps språk talade ett tydligt språk – jag bestämmer ”typ” – han frågade buss chauffören om bussen åkte förbi ett radhusområde vid Sisjöns industriområde, buss chauffören sa att han åkte genom Askim till Sisjön, den andra mannen frågade igen, kom inte ihåg vad gatan hette, och chauffören svarade att han åkte genom Askim. Mannen skakade på huvudet gick längre in i bussen och sa ”jävla blatte hör inte vad jag säger och kan inte språket”. Jag blev så chockad, jag har aldrig hört någon säga så i det ”verkliga livet” – jag reagerade, jag blev lite ”rädd” för honom, eller jag känner ett stort obehag, han satte sig bakom mig och jag känner hans negativa energi.
Det visade sig sedan – till buss chaufförens plus – att det fanns ett par stycken radhus områden, så det var inte lätt för honom att veta VILKET område passageraren menade. Passageraren hoppade av bussen på samma ställe som jag och jag lämnade honom snabbt bakom mig. Han stod där på trottoaren och tittat sig förvirrat omkring. Jag hoppas han inte hittade rätt! (Usch, det kanske var elakt?!).
Jag hämtade klösträdet/klätterträdet till mina kattjejer, det var ett stort paket, jag hade med mig min lilla kärra, jag stod och funderade ett tag, men det fungerade och jag fick med mig det hem men det var en rad utmaningar på vägen.
Utmaningar:
Få upp den tunga kartongen till min lägenhet: jag drog lådan ner på min lilla vagn för tre trappor, vid sista trappavsatsen ramlade kartongen av, jag beslöt mig för att dra den resten av vägen. Jag drog den upp för en trappa till ytterdörren till trappuppgången som har hissen.
Jag fick in lådan i hissen, pustade ut lite, och samlade mig för de sista etapperna, lådan var stor skall tilläggas och vägde en hel del.
Jag drog ut lådan på fjärde våningen och beslöt mig för att gå och lämna av lite grejer innan jag tog tag i de sista sträckorna. Jag gick över vinden hem och tog av mig väska, lämnade paraplyet och tog av min jacka och halsduk. Jag tog med mig en annan halsduk eftersom jag inte hittade mina vantar – att ha som skydd för den vassa remmen som jag använde för att dra.
Ett djupt andetag och med en vilja av stål drog jag lådan upp för de branta två trapporna som stegrade sig framför mig, jag var andfådd när jag stod utanför vindsdörren, låste upp dörren och fortsatte att dra. Ner för trapporna var enklare, jag lät lådan åka ner . oj, vilket väsen jag förde.
Jag fick in lådan genom min dörr, klättrade över den stängde och låste dörren, sedan SLET jag av mig mina kläder, jag svettades som bara den, var sjöblöt och trött efter all ansträngning och beslutsamhet.
Så började utmaningen i utmaningen, att montera detta schabrak, min erfarenhet av det andra jag har är att det kan bli mer komplicerat än jag tror.
Azalea var som vanligt hjälpsam, Olivia ryckte också in – i fall att.
Men, jag är oerhört stolt att meddela att jag LYCKADES, och det jag också är MYCKET glad över är att jag klarade hela processen ensam. Skam den som ger sig. Denna klättermöbel är mycket finare än de andra, men gissa vart flickorna låg?! Jo, på de gamla söndriga som jag ställt i hallen – men i dag rycker dem, så då finns det bara ett alternativ!
När allt var gjort så kändes det så bra, att jag självständigt kunde genomföra något jag önskat, det är inte precis nära till Sisjön och det tar lite tid om man inte har bil – men jag tog mig dit och jag gjorde det jag ville – jayyyyy! Jag är så glad!!
I dag är jag – trött – som vanligt, jag längtar efter hemgång och helgen som ligger framför oss, ledsamheten ligger där, jag känner mig trängd, men jag hoppas att ingen petar på mig under helgen för jag önskar ”gömma” mig under en metaforisk sten. Jag och flickorna, jag och flickorna och lugn och ro. Lugn och ro i huvudet hoppas jag på, om det händer det vet jag inte, men jag arbetar på det!
Jag var på väg till Sisjön, Sisjöns industriområde, buss 84 tog vägen genom Askim och jag hamnade plötsligt i min egen historia, under högstadiet bodde jag i Pilegården, jag gick på Hovås skolan och gick hem genom det område som jag nu åkte buss. Jag kände igen mig i de ungdomar som klev på bussen, och fick några ”flash backs” av de bostadsområden som vi passerade. Men det som resonerade mest var mitt lugn – ingen kunde nå mig, ”peta” på mig eller säga till mig saker där jag satt i bussen, jag var själv, det var tyst i huvudet för en stund och det var skönt.
När jag satt och väntade på att buss 84 skulle lämna Frölunda Torg klev det på en man vars kropps språk talade ett tydligt språk – jag bestämmer ”typ” – han frågade buss chauffören om bussen åkte förbi ett radhusområde vid Sisjöns industriområde, buss chauffören sa att han åkte genom Askim till Sisjön, den andra mannen frågade igen, kom inte ihåg vad gatan hette, och chauffören svarade att han åkte genom Askim. Mannen skakade på huvudet gick längre in i bussen och sa ”jävla blatte hör inte vad jag säger och kan inte språket”. Jag blev så chockad, jag har aldrig hört någon säga så i det ”verkliga livet” – jag reagerade, jag blev lite ”rädd” för honom, eller jag känner ett stort obehag, han satte sig bakom mig och jag känner hans negativa energi.
Det visade sig sedan – till buss chaufförens plus – att det fanns ett par stycken radhus områden, så det var inte lätt för honom att veta VILKET område passageraren menade. Passageraren hoppade av bussen på samma ställe som jag och jag lämnade honom snabbt bakom mig. Han stod där på trottoaren och tittat sig förvirrat omkring. Jag hoppas han inte hittade rätt! (Usch, det kanske var elakt?!).
Jag hämtade klösträdet/klätterträdet till mina kattjejer, det var ett stort paket, jag hade med mig min lilla kärra, jag stod och funderade ett tag, men det fungerade och jag fick med mig det hem men det var en rad utmaningar på vägen.
Utmaningar:
Få upp den tunga kartongen till min lägenhet: jag drog lådan ner på min lilla vagn för tre trappor, vid sista trappavsatsen ramlade kartongen av, jag beslöt mig för att dra den resten av vägen. Jag drog den upp för en trappa till ytterdörren till trappuppgången som har hissen.
Jag fick in lådan i hissen, pustade ut lite, och samlade mig för de sista etapperna, lådan var stor skall tilläggas och vägde en hel del.
Jag drog ut lådan på fjärde våningen och beslöt mig för att gå och lämna av lite grejer innan jag tog tag i de sista sträckorna. Jag gick över vinden hem och tog av mig väska, lämnade paraplyet och tog av min jacka och halsduk. Jag tog med mig en annan halsduk eftersom jag inte hittade mina vantar – att ha som skydd för den vassa remmen som jag använde för att dra.
Ett djupt andetag och med en vilja av stål drog jag lådan upp för de branta två trapporna som stegrade sig framför mig, jag var andfådd när jag stod utanför vindsdörren, låste upp dörren och fortsatte att dra. Ner för trapporna var enklare, jag lät lådan åka ner . oj, vilket väsen jag förde.
Jag fick in lådan genom min dörr, klättrade över den stängde och låste dörren, sedan SLET jag av mig mina kläder, jag svettades som bara den, var sjöblöt och trött efter all ansträngning och beslutsamhet.
Så började utmaningen i utmaningen, att montera detta schabrak, min erfarenhet av det andra jag har är att det kan bli mer komplicerat än jag tror.
Azalea var som vanligt hjälpsam, Olivia ryckte också in – i fall att.
Men, jag är oerhört stolt att meddela att jag LYCKADES, och det jag också är MYCKET glad över är att jag klarade hela processen ensam. Skam den som ger sig. Denna klättermöbel är mycket finare än de andra, men gissa vart flickorna låg?! Jo, på de gamla söndriga som jag ställt i hallen – men i dag rycker dem, så då finns det bara ett alternativ!
När allt var gjort så kändes det så bra, att jag självständigt kunde genomföra något jag önskat, det är inte precis nära till Sisjön och det tar lite tid om man inte har bil – men jag tog mig dit och jag gjorde det jag ville – jayyyyy! Jag är så glad!!
I dag är jag – trött – som vanligt, jag längtar efter hemgång och helgen som ligger framför oss, ledsamheten ligger där, jag känner mig trängd, men jag hoppas att ingen petar på mig under helgen för jag önskar ”gömma” mig under en metaforisk sten. Jag och flickorna, jag och flickorna och lugn och ro. Lugn och ro i huvudet hoppas jag på, om det händer det vet jag inte, men jag arbetar på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar