Kanske är jag extra känslig just nu – då det är som det är – men efter ett samtal i går blev jag arg, jag fick lust att lägga på luren mitt i samtalet men jag andades in och ut och räknade till tio, försökte prata vidare men det var inte roligt.Får andra säga precis vad som helst till mig?
Jag hade försökt lägga upp det jag ville säga så diplomatiskt som möjligt, försäkra mig om att hon förstod att det inte var en reflektion på hur hon relaterar till sina barn, utan hur ett ord, eller en mening kan ha en sådana påverkan på min själ att den reagerar. Men det togs inte alls emot bra, jag skulle inte lägga mina egna erfarenheter in i deras relation sa hon, det har hon säkerligen rätt i, men jag hade sagt att det INTE hade med deras relation att göra – utan mer hur jag reagerade på meningen inom mig.
Samtalet stapplade vidare efter det, du vet, man kunde känna att menings utbytet hängde kvar i luften, hon åter kom till den liten senare och sa att hon inte använde DE orden, men det gjorde hon, annars hade jag inte reagerat. ”Måste du prata med den tjuriga tonen” brrrr, ord min mamma använde om och om igen, eller ”sitter du där och tjurar nu igen” när jag satt avslappnat och läste en bok. Även i dag kan jag få höra det, därför åker jag inte dit på besök, det tar för mycket energi att försöka hålla i mig så jag inte trampar fel.
Jag har INGET att göra med hur andra uppfostrar sina barn och det har jag aldrig menat heller, jag lägger mig INTE i det, jag har inga barn själv och vet inte hur stressande det kan vara att få allt gå ihop. Givetvis förstår jag att tröttheten tar ut sin rätt och att ha barn som också är trötta och reagerar på det enda vis de kan – kan göra så att även den bästas tålamod brister. Men jag lägger INGA värderingar, dömer inte och inser med respekt att det INTE har med mig att göra – något jag inte hävdat heller.
Men igår kväll BEHÖVDE jag någon att prata med, jag försökte leda in samtalet men det exploderade i mitt ansikte och efter det ville jag inte ens försöka igen, utan önskade bara avsluta samtalet och låtsas som allt var bra – för hennes del, själv åkte det hon sagt till mig i en ändlös loop i huvudet under hela natten och så även i dag. Det gjorde j***ligt ont, jag blev väldigt ledsen och det ömmar.
Jag sa inget, jag lät det passera förbi, jag låter henne säga till mig hur jag inte får vara mot hennes barn, hur jag inte får prata till henne, hon tvekar INTE att säga till, jag är feg, backar, ber om ursäkt, vaktar det jag säger. Men för var gång som piskan viner (som jag teatraliskt uppfattar det) blir ärren djupare och förlåtelse och hänsynen mindre, för får jag ingen hänsyn tillbaka börjar jag tappa respekten.
Vi går båda genom en svår period just nu, jag tycker att det minsta vi kan ge varandra är lite spelrum, hänsyn och tolerans. Jag försöker hjälpa till med det jag kan, men även jag har mina gränser och den gränsen är nådd och skvalpar nu över. Jag är en människa med känslor, rädslor och en ömmande hud – allt jag behövde i går var ett tillåtande öra, jag uppfattade det som jag fick en dörr stängd på näsan – fy, på mig, jag borde veta bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar