Jag älskar flygplan, samtidigt är jag lite flygrädd, jag har som ritual att klappa planet innan jag stiger på, tacka den för att den tar mig dit jag skall, sedan under ”Take-off” sitter jag med händerna ihop och ber till Gud att allt skall gå bra och att jag kommer dit jag skall hel. Jag vet inte om det har någon effekt utöver att det lugnar mig.
Jag ser flygplanen som levande varelser, jag är fascinerad av dem, kraften, styrkan och dess skönhet. Tänk att ”vi” har byggt en maskin som kan flyga, dem är inte lätta precis, och all den ingenjörkunskap, teknik och uppfinnarglädje som fortsätter att utveckla flygplanen. Jag har följt byggandet av ”Airbus 830 ” tror jag de heter, ett enormt stort plan, två våningar tror jag det är, jag är stum av beundran.
Det har varit problem i utvecklingen av Airbus 830, med tanke på all teknik är det inte konstigt, bara att sätta ihop flygplanet har mig stum av förundran. Jag undrar hur många liv som förlorats under flygets historia, som del av utvecklingen, för det är tyvärr så att efter var flygolycka lär ”vi” oss mer och gör ändringar därefter.
Jag har gjort många långflygningar, från Sverige till Australien, eller Sverige till Asien och jag känner en sådan tacksamhet för de piloter som tagit mig fram och tillbaka och att flygplanen utfört sina uppdrag utan anmärkningar.
Brukar titta på Discovery och se när de utreder flygplansolyckor, jag är fascinerad av det, är det konstigt och makabert? Jag vet inte, jag har ett behov av att veta så mycket som möjligt om flygplan, hur det kommer sig att de flyger, vad är det som håller dem i luften? Hur styr dem? Vad händer under landning? Kanske är det makabert att jag tycker om att titta på program om flygplansolyckor, människor har omkommit, men på något vis är det ett behov jag har, att veta att olyckor kan hända, och på det viset tappar jag inte respekten för det under som en flygtur är.
Förväntan är en del i det hela, att befinna sig på en flygplats på väg utomlands, äventyr och nya upplevelser, en frihetskänsla. En ny början brukade det vara för mig, en möjlighet att fly på sätt och vis. Fast det har jag nu lärt mig, att oavsett vart jag åker eller flyr till finns jag alltid där och kommer till ytan förr eller senare. Jag önskar inte fly längre – utan önskar se sanningen i ”vitögat” och ta hand om det som kommer av/från det.
Det är nog möjligheterna som flygplanen står för – för mig – som gör att jag älskar dem, de ger mig en chans, en möjlighet att jaga efter mina drömmar. De är porten till alla möjligheter som finns där ute. De är som en luftbro till mitt Oz.
Nu är det tid att inte fly eller slåss mot mina väderkvarnar längre, utan låta mina armar falla till mina sidor och slappna av, ta hand om det som kommer mot mig när det anländer i stället för att hela tiden gå och spänna mig för ”om” det kanske kommer att hända. Oavsett kan jag aldrig förbereda mig för något om jag inte vet att det kommer att hända – om ni förstår vad jag menar!
Jag ser flygplanen som levande varelser, jag är fascinerad av dem, kraften, styrkan och dess skönhet. Tänk att ”vi” har byggt en maskin som kan flyga, dem är inte lätta precis, och all den ingenjörkunskap, teknik och uppfinnarglädje som fortsätter att utveckla flygplanen. Jag har följt byggandet av ”Airbus 830 ” tror jag de heter, ett enormt stort plan, två våningar tror jag det är, jag är stum av beundran.
Det har varit problem i utvecklingen av Airbus 830, med tanke på all teknik är det inte konstigt, bara att sätta ihop flygplanet har mig stum av förundran. Jag undrar hur många liv som förlorats under flygets historia, som del av utvecklingen, för det är tyvärr så att efter var flygolycka lär ”vi” oss mer och gör ändringar därefter.
Jag har gjort många långflygningar, från Sverige till Australien, eller Sverige till Asien och jag känner en sådan tacksamhet för de piloter som tagit mig fram och tillbaka och att flygplanen utfört sina uppdrag utan anmärkningar.
Brukar titta på Discovery och se när de utreder flygplansolyckor, jag är fascinerad av det, är det konstigt och makabert? Jag vet inte, jag har ett behov av att veta så mycket som möjligt om flygplan, hur det kommer sig att de flyger, vad är det som håller dem i luften? Hur styr dem? Vad händer under landning? Kanske är det makabert att jag tycker om att titta på program om flygplansolyckor, människor har omkommit, men på något vis är det ett behov jag har, att veta att olyckor kan hända, och på det viset tappar jag inte respekten för det under som en flygtur är.
Förväntan är en del i det hela, att befinna sig på en flygplats på väg utomlands, äventyr och nya upplevelser, en frihetskänsla. En ny början brukade det vara för mig, en möjlighet att fly på sätt och vis. Fast det har jag nu lärt mig, att oavsett vart jag åker eller flyr till finns jag alltid där och kommer till ytan förr eller senare. Jag önskar inte fly längre – utan önskar se sanningen i ”vitögat” och ta hand om det som kommer av/från det.
Det är nog möjligheterna som flygplanen står för – för mig – som gör att jag älskar dem, de ger mig en chans, en möjlighet att jaga efter mina drömmar. De är porten till alla möjligheter som finns där ute. De är som en luftbro till mitt Oz.
Nu är det tid att inte fly eller slåss mot mina väderkvarnar längre, utan låta mina armar falla till mina sidor och slappna av, ta hand om det som kommer mot mig när det anländer i stället för att hela tiden gå och spänna mig för ”om” det kanske kommer att hända. Oavsett kan jag aldrig förbereda mig för något om jag inte vet att det kommer att hända – om ni förstår vad jag menar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar