”Slå lilla hjärta slå” stod det skrivet på ryggen av en sittplats på spårvagnen jag åkte i morse, meningen berörde mig, den var skriven av en ung hand, lite darrigt med blå bläck, ”Slå hjärta slå” en sådan självklar akt, något som jag tar för givet, men kanske är det dock värt att skänka lite värme och omtanke till lilla hjärtat som trotts allt slår där inne i bröstkorgen, hittills, trotts alla försök att få det att sluta slå.
”Slå lilla hjärta slå” hjälp mig att föra mig framåt i dag och få delta i livet och mänskligheten, att få se omgivningen i rörelse, att vara mitt i det, det är energigivande, speciellt efter tio dagar av avvaktan. Tio dagar av att titta på livet genom ett smutsigt vardagsrumsfönster, därifrån har jag sett snö falla, försvinna, regnets väta och torka, jag har bara varit hemma i tio dagar men det känns som om jag varit inlåst i månader, omvärlden känns lite främmande.
I morse åkte jag till Axess akuten, och det var som om bara för att jag gjorde det började jag genast känna mig bättre under tiden jag satt där och väntade på min tur. Min syresättning kontrollerades den låg mellan 96-99 % vad det nu innebär, ”på gränsen” sa hon, själv upplevde jag att jag andades bättre. Sedan fick jag sitta i 10 min och andas in astmamedicin, vilket ledde till skakande händer och ett bultande hjärta – men oj!! Jag kunde äntligen andas ordentligt, med djupa andetag. Fick cortison för att hjälpa med svullnaden och ventolin för andningen – jag tackade och meddelande att jag kände mig bättre bara genom att jag kom – ”du skulle kanske ha kommit tidigare” sa den snälla läkaren.
Jag gick glad där ifrån till arbetet, med min djupa basröst som kommer och går, bära eller brista, det försvinner nog om några dagar!
Efter lunch försvann energi – men det brukar det oftast göra, det var bara lite arbetsamt att äta, tugga och andas samtidigt – åt underbart god mat, eller så var den underbart god efter flera dagar av inte mycket till mat. Det var dock skönt att sätta på sig kappan för att gå hem när klockan blev 15.30, inte sent, men min sjukskrivning gäller till och med den sista februari.
Nu är det snart sovdags, vet inte om jag kommer att hoppa ur sängen som jag gjorde i morse, men upp skall jag, det har varit en bra dag, samtalet med min terapeut gick bra fast det slet på rösten, blev nästan lite arg på henne när hon sa att jag var arg på mamma, för det tyckte inte jag att jag var, men när hon fortsatte och prata om det och lägga fram det på ett annat sätt som jag nästan missade i min beslutsamhet att hon hade fel, gick det fortfarande upp för mig! Det var en intressant situation – vart bär det nu?
Inga kloka ord mötte mig på spårvagnen hem, men jag har sett att jag inte varit den ända som noterat orden ”slå lilla hjärta slå” jag hoppas den som skrivit det någon gång får se vilken påverkan hennes ord haft – ja, jag säger en hon, kanske lite sexistiskt men det känns bara så från energin som kommer från orden. Hon har nog skrivit det på olika vagnar för detta fotot som är tagen av en annan person ser det ut som det är skrivet i svart!
Slå lilla hjärta slå!
”Slå lilla hjärta slå” hjälp mig att föra mig framåt i dag och få delta i livet och mänskligheten, att få se omgivningen i rörelse, att vara mitt i det, det är energigivande, speciellt efter tio dagar av avvaktan. Tio dagar av att titta på livet genom ett smutsigt vardagsrumsfönster, därifrån har jag sett snö falla, försvinna, regnets väta och torka, jag har bara varit hemma i tio dagar men det känns som om jag varit inlåst i månader, omvärlden känns lite främmande.
I morse åkte jag till Axess akuten, och det var som om bara för att jag gjorde det började jag genast känna mig bättre under tiden jag satt där och väntade på min tur. Min syresättning kontrollerades den låg mellan 96-99 % vad det nu innebär, ”på gränsen” sa hon, själv upplevde jag att jag andades bättre. Sedan fick jag sitta i 10 min och andas in astmamedicin, vilket ledde till skakande händer och ett bultande hjärta – men oj!! Jag kunde äntligen andas ordentligt, med djupa andetag. Fick cortison för att hjälpa med svullnaden och ventolin för andningen – jag tackade och meddelande att jag kände mig bättre bara genom att jag kom – ”du skulle kanske ha kommit tidigare” sa den snälla läkaren.
Jag gick glad där ifrån till arbetet, med min djupa basröst som kommer och går, bära eller brista, det försvinner nog om några dagar!
Efter lunch försvann energi – men det brukar det oftast göra, det var bara lite arbetsamt att äta, tugga och andas samtidigt – åt underbart god mat, eller så var den underbart god efter flera dagar av inte mycket till mat. Det var dock skönt att sätta på sig kappan för att gå hem när klockan blev 15.30, inte sent, men min sjukskrivning gäller till och med den sista februari.
Nu är det snart sovdags, vet inte om jag kommer att hoppa ur sängen som jag gjorde i morse, men upp skall jag, det har varit en bra dag, samtalet med min terapeut gick bra fast det slet på rösten, blev nästan lite arg på henne när hon sa att jag var arg på mamma, för det tyckte inte jag att jag var, men när hon fortsatte och prata om det och lägga fram det på ett annat sätt som jag nästan missade i min beslutsamhet att hon hade fel, gick det fortfarande upp för mig! Det var en intressant situation – vart bär det nu?
Inga kloka ord mötte mig på spårvagnen hem, men jag har sett att jag inte varit den ända som noterat orden ”slå lilla hjärta slå” jag hoppas den som skrivit det någon gång får se vilken påverkan hennes ord haft – ja, jag säger en hon, kanske lite sexistiskt men det känns bara så från energin som kommer från orden. Hon har nog skrivit det på olika vagnar för detta fotot som är tagen av en annan person ser det ut som det är skrivet i svart!
Slå lilla hjärta slå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar