”Only dull people are brilliant at breakfast” hittade jag i Göteborgs Posten en dag, det var i samband med reklam för ”Brunch” på Lisbergs hotell, jag klippte ut den eftersom det passade mig alldeles perfekt. Torsdagar är den dagen som traditionellt är den jobbigaste dagen att komma upp – men jag kom upp i dag även fast ögonen var tunga och sängen var så förförande.
Jag blundade på spårvagnsresan in och kände att om jag gav efter skulle jag kunna somna, men det tycker jag inte var en bra ide – först och främst så kanske jag missar hållplatsen, sedan så är det lite pinsamt – tänk om jag dreglar och snarkar?! Jag såg dokumentären om narkolepsi som TV 4 visade i går, jag tänkte - tacka gode Gud för att det inte är så – även fast jag i morse upplevde ett otroligt drag till sömnen, kunde jag hålla mig vaken!
Kroppen är inte med, det känns att jag inte är återställd ännu och jag längtar tills det känns bättre – klart jag mått MYCKET sämre, men just nu så är jag inne i äckel stadiet, äckliga saker händer i halsen och även fast jag är oerhört frestad att dela med mig av det som hände i går kväll önskar jag inte förstöra ert välmående – det var en skön äcklig känsla som var förlösande fast äcklig. Efter den händelsen blev jag lite beroende av att lösa upp geggan som finns i luftvägarna, jag hoppade runt, jag bankade mig i bröstet – men det hände inte mycket efter den initiala händelsen, jag längtar efter att halsen återställer sig.
Det finns en känsla av att ”drunkna” det är så jag beskriver det, jag sväljer och sväljer men det blir inte bra – kanske skall jag ta fram hopprepet?!
Inuti mig är jag glad, så jag har en glad liten filur inom mig full av energi men resten av mig orkar inte hänga med – men det är ok, får jag uppmana mig själv om och om igen, men….
Det som hör till är – MIN APTIT ÄR MYCKET MINDRE – hur underbart är inte det, två tuggor är jag mätt, jag har inte ätit lika mycket som jag brukar göra och jag är så glad för det. Kanske är det så att jag kan hålla denna portion storleken nu framöver, målet är kvar, jag skall gå ner i vikt och den 20 maj ligger där som ett delmål på vägen.
Jag är nöjd fast jag inte mår topp – är inte det en underlighet? Jag upplever att jag är lugn, inte mycket oroar mig, jag kan bara vara i stunden och det är väldigt skönt. Jag tar tiden när den kommer, jag stannar i stunden!
Målen är vikt nergång och en hel månad på jobbet UTAN en sjukskrivning!
Jag blundade på spårvagnsresan in och kände att om jag gav efter skulle jag kunna somna, men det tycker jag inte var en bra ide – först och främst så kanske jag missar hållplatsen, sedan så är det lite pinsamt – tänk om jag dreglar och snarkar?! Jag såg dokumentären om narkolepsi som TV 4 visade i går, jag tänkte - tacka gode Gud för att det inte är så – även fast jag i morse upplevde ett otroligt drag till sömnen, kunde jag hålla mig vaken!
Kroppen är inte med, det känns att jag inte är återställd ännu och jag längtar tills det känns bättre – klart jag mått MYCKET sämre, men just nu så är jag inne i äckel stadiet, äckliga saker händer i halsen och även fast jag är oerhört frestad att dela med mig av det som hände i går kväll önskar jag inte förstöra ert välmående – det var en skön äcklig känsla som var förlösande fast äcklig. Efter den händelsen blev jag lite beroende av att lösa upp geggan som finns i luftvägarna, jag hoppade runt, jag bankade mig i bröstet – men det hände inte mycket efter den initiala händelsen, jag längtar efter att halsen återställer sig.
Det finns en känsla av att ”drunkna” det är så jag beskriver det, jag sväljer och sväljer men det blir inte bra – kanske skall jag ta fram hopprepet?!
Inuti mig är jag glad, så jag har en glad liten filur inom mig full av energi men resten av mig orkar inte hänga med – men det är ok, får jag uppmana mig själv om och om igen, men….
Det som hör till är – MIN APTIT ÄR MYCKET MINDRE – hur underbart är inte det, två tuggor är jag mätt, jag har inte ätit lika mycket som jag brukar göra och jag är så glad för det. Kanske är det så att jag kan hålla denna portion storleken nu framöver, målet är kvar, jag skall gå ner i vikt och den 20 maj ligger där som ett delmål på vägen.
Jag är nöjd fast jag inte mår topp – är inte det en underlighet? Jag upplever att jag är lugn, inte mycket oroar mig, jag kan bara vara i stunden och det är väldigt skönt. Jag tar tiden när den kommer, jag stannar i stunden!
Målen är vikt nergång och en hel månad på jobbet UTAN en sjukskrivning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar