Började skriva om en upplevelse häromdagen som lämnade mig alldeles urvattnad, vet inte riktigt hur jag skall beskriva det förutom att det inte var mycket kvar, min glädje sögs liksom ur mig, men jag slutade skriva eftersom bara att beskriva det fick mig att känna mig bitter och negativ. Den kvällen var jag bestämd med att jag skulle dra ur den känslan ur min själ, det enda jag kom på att jag kunde göra var att rensa ut min garderob.
Jag vill inte göra något kreativt dessa stunder efter som den negativa energin liksom sugs in i det jag gör, det reflekterar inte den energigivande sidan av mig själv som jag önskar dela med mig av. Det är alltid väldigt viktigt för mig att jag är i rätt stämning. Nu känns det bättre och jag är glad att jag inte lät det ta överhand.
I går, tisdag, steriliserades Azalea Rut, hon var jätte duktig på resan till veterinären, hon satt där tyst i transportburen och tittade ut, jag hade gjort en liten grotta av fleece filtar eftersom det var så kallt ute, hennes lilla ansikte skymtade ut med sina stora blå ögon. Jag lämnade över henne och blev lite förvånad när jag inte fick träffa veterinären den här gången, det fick jag när jag gjorde samma sak med Olivia – jag hade önskat att jag fått träffa henne, bara för att få – ja, jag vet inte. Fick i alla fall en tid för när jag kunde hämta Azalea och så åkte jag hem, en katt ”kortare”.
Det var bara Olivia och jag hemma, tagit ledigt för ”vård av katt” Olivia gick en runda och letade efter syrran, men sedan la hon sig tillrätta i sängen hos mig medans jag läste, vi gosade lite, Olivia spann som bara den, och sedan blev det en otrevlig överraskning när jag passade på att klippa hennes klor. Skämde bort henne med lite tonfisk för att kompensera för den brutala behandlingen!
Klockan två åkte jag och hämtade lilla Azalea Rut, betalade mina 1038 kr och fick vänta – så som jag uppfattade det länge – innan han kom ut med Azalea Rut, där var hon, i transportburen med en plastkrage runt halsen, lilla, lilla hjärtat. Jag skulle gå men han som gav mig Azalea Rut sa åt mig att vänta, jag hade sträckt mig efter hennes stamtavla men han höll kvar den, blev lite konfunderad. Men efter att jag stått där som ett fån i fem minuter fick jag tillsist stamtavlan, men det var som om jag skulle vänta , men tillslut frågade tjejen i receptionen om jag hade några frågor – jag sa nej, ryckte på axlarna och sa att jag bara fick känslan av killen att jag skulle stanna kvar!
Men, att jag kände mig dum varade inte länge, glad att ha Azalea Rut med mig sprang vi till spårvagnen, jag som har ont i halsen och feber upplevde den korta biten jag sprang för att hinna med vagnen som ett maraton, men jag hann med, jag slapp vänta på nästa vagn.
Väl inne i vår trappuppgång tror jag Azalea Rut kände igen sig, hon började nosa och leva om lite, när jag satte ner buren i hallen luktade Olivia lite skeptiskt på den och när jag släppte ut den konstiga saken ur buren sprang Olivia under sängen.
Stackars lilla Azalea Rut, hon ville bara hälsa, få en tvättning, lite värme. Jag tog bort kragen och satte på henne sparkdräkten och jag fick mig en rolig stund tills AR kom på hur hon skulle gå, hon är så söt i sin lilla sparkdräkt storlek 50.
Allt har gått bra, och i dag dagen efter hoppar hon och klättrar precis som vanligt, hon vill gärna vara där jag är och jag får lite pussar då och då, som vanligt var det nog mer traumatiskt för mig än för AR. Jag är så glad att jag har mina kattvänner, de ger mig så mycket värme, glädje och skratt, de hjälper till att göra mitt hem ett hem.
Underbart.
Jag vill inte göra något kreativt dessa stunder efter som den negativa energin liksom sugs in i det jag gör, det reflekterar inte den energigivande sidan av mig själv som jag önskar dela med mig av. Det är alltid väldigt viktigt för mig att jag är i rätt stämning. Nu känns det bättre och jag är glad att jag inte lät det ta överhand.
I går, tisdag, steriliserades Azalea Rut, hon var jätte duktig på resan till veterinären, hon satt där tyst i transportburen och tittade ut, jag hade gjort en liten grotta av fleece filtar eftersom det var så kallt ute, hennes lilla ansikte skymtade ut med sina stora blå ögon. Jag lämnade över henne och blev lite förvånad när jag inte fick träffa veterinären den här gången, det fick jag när jag gjorde samma sak med Olivia – jag hade önskat att jag fått träffa henne, bara för att få – ja, jag vet inte. Fick i alla fall en tid för när jag kunde hämta Azalea och så åkte jag hem, en katt ”kortare”.
Det var bara Olivia och jag hemma, tagit ledigt för ”vård av katt” Olivia gick en runda och letade efter syrran, men sedan la hon sig tillrätta i sängen hos mig medans jag läste, vi gosade lite, Olivia spann som bara den, och sedan blev det en otrevlig överraskning när jag passade på att klippa hennes klor. Skämde bort henne med lite tonfisk för att kompensera för den brutala behandlingen!
Klockan två åkte jag och hämtade lilla Azalea Rut, betalade mina 1038 kr och fick vänta – så som jag uppfattade det länge – innan han kom ut med Azalea Rut, där var hon, i transportburen med en plastkrage runt halsen, lilla, lilla hjärtat. Jag skulle gå men han som gav mig Azalea Rut sa åt mig att vänta, jag hade sträckt mig efter hennes stamtavla men han höll kvar den, blev lite konfunderad. Men efter att jag stått där som ett fån i fem minuter fick jag tillsist stamtavlan, men det var som om jag skulle vänta , men tillslut frågade tjejen i receptionen om jag hade några frågor – jag sa nej, ryckte på axlarna och sa att jag bara fick känslan av killen att jag skulle stanna kvar!
Men, att jag kände mig dum varade inte länge, glad att ha Azalea Rut med mig sprang vi till spårvagnen, jag som har ont i halsen och feber upplevde den korta biten jag sprang för att hinna med vagnen som ett maraton, men jag hann med, jag slapp vänta på nästa vagn.
Väl inne i vår trappuppgång tror jag Azalea Rut kände igen sig, hon började nosa och leva om lite, när jag satte ner buren i hallen luktade Olivia lite skeptiskt på den och när jag släppte ut den konstiga saken ur buren sprang Olivia under sängen.
Stackars lilla Azalea Rut, hon ville bara hälsa, få en tvättning, lite värme. Jag tog bort kragen och satte på henne sparkdräkten och jag fick mig en rolig stund tills AR kom på hur hon skulle gå, hon är så söt i sin lilla sparkdräkt storlek 50.
Allt har gått bra, och i dag dagen efter hoppar hon och klättrar precis som vanligt, hon vill gärna vara där jag är och jag får lite pussar då och då, som vanligt var det nog mer traumatiskt för mig än för AR. Jag är så glad att jag har mina kattvänner, de ger mig så mycket värme, glädje och skratt, de hjälper till att göra mitt hem ett hem.
Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar