Ångest

Mina händer darrar, det har de gjort i ett par dagar nu, i går natt hade jag svårt att sova och på små timmarna drömde jag om en man som höll om mig hårt i sin famn. Det var så skönt att stå där i hans famn, den stora, trygga famnen och veta att det fanns någon där som hjälper att hålla mig uppe när allting annat är på fall. Det var så skönt att jag inte tyckte om att jag vaknade, jag hade hellre stannat i min dröm, nosades i hans nacke, trygg och varm.


Så är dock inte verkligheten och kommer kanske aldrig att bli, så här sitter jag, ångest råttan med darrande händer och en trött, trött fet kropp. Det tog en evighet – kändes det som – innan jag somnade, jag vred och vände på mig, svor på allt grus i sängen, borstade av lakanet och försökte igen, korrigerade dunet i kuddarna och försökte igen, skakade täcket och försökte igen, höger, vänster, höger, vänster så höll jag på, så mycket så att till och med mina kattkompisar fick nog och gick där ifrån.

Oron sitter i kroppen, för vad vet jag inte, men den sitter fast under skelettet, den sitter fast överallt som plack och oavsett vad jag gör så sitter det kvar. Det spelar ingen roll vad jag äter, dricker, handlar, säger, lyssnar på eller läser – som en underström ligger det och surrar genom hela min kropp – jag kan inte ens gråta, några tårar kommer. Som t.ex. när jag satt på toaletten i går började tårarna rinna ner för kinden, utan att jag gjorde något, ner för kinderna rullade stora tårar som plaskade ner på mina lår. Jag torkade bort dem med baksidan av min hand, snöt mig och försökte fokusera på virkningen, jag virkade i ett par timmar, jag satt och räknade maskor, en, två, tre men jag tappade min plats ofta och fick räkna var maska igen.

Tre gånger fick jag panikspringa till toaletten för att magen föll, jag var så trött igår, jag är så trött idag.

Jag bryr mig inte om att jag har en ”finne” storlek och utseende som en vulkan av var. Jag bryr mig inte ens om att måla mina fransar med maskara, utan förstärker tröttheten i ögonen genom att gå utan, jag äter inte frukost hemma i fall magen kniper på väg in till jobbet och jag sluter mina händer till nävar för att stävja darrningarna. Men oron kan jag inte dämpa oavsett vad jag gör, den sitter där som en gammal dålig vän och hån flinar. Hon är en mobbare i högsta grad, med mer talanger för att få mig att må dåligt än jag har vapen att sätta i mot, i alla fall när jag redan är låg på energi.

För att försöka hjälpa mig på något vis köpte jag en bukett levande blommor som jag har på mitt kontor, i många underbara klara färger, jag satte på mig en färgglad tröja och tog mig till jobbet – det skall jag ha beröm för, det är jag stolt över skall jag meddela.

Och hade jag litat på min intuition i går kväll skulle jag ha sett att jag hade rätt, kattsand och mat hade blivit levererat! Det stod nere i foajén som jag trodde, det får jag bära upp i eftermiddag, 20 kg kattsand och 8 kg torrfoder! (men jag har en liten kärra som tur är!)

Men, jag kommer igenom det här, det måsta jag.