Jag har blivit kallad att vittna i en äktenskapsskillnad i april, det känns faktiskt lite olustigt, jag och myndigheter är inte bekväma med varandra. Eller det jag menar är väl mer, tänk om det jag säger inte är vad de vill höra, vad min vän förväntar sig av mig?! Tänk om jag ställer till det så att hon inte får ensam vårdnad som hon önskar?!
Vad förväntas av mig som vittne?
Vad är det de kommer att fråga mig om, får jag veta det innan?
Är jag ett bra vittne?
Nu är det två månader kvar tills april, men, ja, jag visste att jag skulle vittna, jag visste att jag skulle bli kallad, men när jag läste papperna och att om man inte kom kan man få böta 2000 kr blev det liksom en annan känsla. Även fast man arbetar är et ingen orsak till att jag INTE kan komma.
Jag har varit med under resans gång, jag känner mig bara mer och mer förvirrad eftersom jag inte riktigt förstår, jag förstår att pappan är arg och besviken, sårad och fått sin stolthet tilltufsad, att han är rädd för att vara ensam, han utstrålar bitterhet och ilska när vi ses vid överlämningarna av barnen. Jag förstår inte varför det spelar någon roll längre?! Gjort är gjort och de fem minuterna det tag att hämta barnen kan han väl säga hej och sedan lunka bort med barnen. Eller varför kan inte mamman lämna av barnen hos pappan – vad spelar det för roll.
Jag går upp i det hela fast jag inte har kraften, jag förbrukar energi där jag inte har råd, jag försöker klura ut vad de vill, vad de har för baktanke med det de gör men kommer ingen vart. Men det är inte MITT problem att lösa – ag är bara rädd att jag ställer till det.
Men, det är två månader kvar.
Vad förväntas av mig som vittne?
Vad är det de kommer att fråga mig om, får jag veta det innan?
Är jag ett bra vittne?
Nu är det två månader kvar tills april, men, ja, jag visste att jag skulle vittna, jag visste att jag skulle bli kallad, men när jag läste papperna och att om man inte kom kan man få böta 2000 kr blev det liksom en annan känsla. Även fast man arbetar är et ingen orsak till att jag INTE kan komma.
Jag har varit med under resans gång, jag känner mig bara mer och mer förvirrad eftersom jag inte riktigt förstår, jag förstår att pappan är arg och besviken, sårad och fått sin stolthet tilltufsad, att han är rädd för att vara ensam, han utstrålar bitterhet och ilska när vi ses vid överlämningarna av barnen. Jag förstår inte varför det spelar någon roll längre?! Gjort är gjort och de fem minuterna det tag att hämta barnen kan han väl säga hej och sedan lunka bort med barnen. Eller varför kan inte mamman lämna av barnen hos pappan – vad spelar det för roll.
Jag går upp i det hela fast jag inte har kraften, jag förbrukar energi där jag inte har råd, jag försöker klura ut vad de vill, vad de har för baktanke med det de gör men kommer ingen vart. Men det är inte MITT problem att lösa – ag är bara rädd att jag ställer till det.
Men, det är två månader kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar