Att kommunicera med medmänniskor kan vara komplicerat och under den senaste tiden upplever jag en leda i inslagna ordväxlingar, det blir för komplicerat, jag måste erkänna att jag inte förstår, jag blir frustrerad, jag blir ledsen, jag kan inte uttrycka mig ”ordentligt”, kan inte göra mig förstådd och jag kanske misstolkar situationer, vad vet jag?, med det förändrar inte hur jag känner det inombords. Idag vill jag inte, i dag blir jag ledsen, i dag upplever jag det som oavsett vad jag gör, hur jag gör det, även om det gäller sådana saker som att lära mig sätta gränser – så gör jag uppenbarligen fel eftersom jag får ett ”efter snack” om mitt beteende eller mitt ”utbrott”.
Ja, det var Stromboli som fick ett utbrott, det kanske sved till men det var inte så farligt, i alla fall inte i min värld, men uppenbarligen skall jag tänka på hur andra upplevde det och var de kommer ifrån efter som de reagerade som de gjorde. Här konfunderad – gäller det inte från båda hållen? Skall endast jag respektera en annan persons stress över en kaffe kopp men jag inte få förståelse för att jag ville laga maskinen. Jag som gillar tekniska prylar och problemlösning? Ge mig några få minuter till att ordna det utan en stressig individ som står och får ett sammanbrott intill?
Gränser, säga till, det har jag svårt med, att hävda min rätt, var gång jag gjort det i mitt liv, jag kommer ihåg var gång, de fyra gånger som gränsen varit nådd i mitt vuxna liv har resultatet blivit negativt. Jag får fysiska reaktioner, jag har spytt, fått migrän, darrat i hela kroppen, jag har blivit lämnad, ”dit satt” och det har haft andra, för mig, otäcka konsekvenser, så det händer oerhört sällan som jag fräser till eller sätter ner foten eftersom det kan betyda att jag får betala dyrt för det, det hämnar mig lite i min utveckling. Så när jag blev tillsagd i dag, ja då blev det åter igen ett slags bevis för att jag inte har rätten att säga till. jag förstår inte hur jag skall förhålla mig, jag förstår inte vad jag gör fel – jag vet inte om jag orkar, idag orkar jag inte.
Ilska har en kraft med sig, en styrka, det är för mig en gåva av ett slag som jag behöver, givetvis finns det en gräns på beteendet, utåt agerande, jag tycker inte det är acceptabelt att göra en medmänniska illa.
Jag är i dag illa ute, jag mår inte bra alls, ingen kraft, ingen hud utan jag är rå.
Ja, det var Stromboli som fick ett utbrott, det kanske sved till men det var inte så farligt, i alla fall inte i min värld, men uppenbarligen skall jag tänka på hur andra upplevde det och var de kommer ifrån efter som de reagerade som de gjorde. Här konfunderad – gäller det inte från båda hållen? Skall endast jag respektera en annan persons stress över en kaffe kopp men jag inte få förståelse för att jag ville laga maskinen. Jag som gillar tekniska prylar och problemlösning? Ge mig några få minuter till att ordna det utan en stressig individ som står och får ett sammanbrott intill?
Gränser, säga till, det har jag svårt med, att hävda min rätt, var gång jag gjort det i mitt liv, jag kommer ihåg var gång, de fyra gånger som gränsen varit nådd i mitt vuxna liv har resultatet blivit negativt. Jag får fysiska reaktioner, jag har spytt, fått migrän, darrat i hela kroppen, jag har blivit lämnad, ”dit satt” och det har haft andra, för mig, otäcka konsekvenser, så det händer oerhört sällan som jag fräser till eller sätter ner foten eftersom det kan betyda att jag får betala dyrt för det, det hämnar mig lite i min utveckling. Så när jag blev tillsagd i dag, ja då blev det åter igen ett slags bevis för att jag inte har rätten att säga till. jag förstår inte hur jag skall förhålla mig, jag förstår inte vad jag gör fel – jag vet inte om jag orkar, idag orkar jag inte.
Ilska har en kraft med sig, en styrka, det är för mig en gåva av ett slag som jag behöver, givetvis finns det en gräns på beteendet, utåt agerande, jag tycker inte det är acceptabelt att göra en medmänniska illa.
Jag är i dag illa ute, jag mår inte bra alls, ingen kraft, ingen hud utan jag är rå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar