Ilska
Jag blev så arg och tände till och ut ur munnen hoppade grodorna, men istället för att ångra det jag sa, blev jag arg på vad två andra sa i reaktion ”vad var det där” med ett fnys därefter. f*n då tände jag till ännu mer, men jag höll det inom mig, när jag kom in på mitt kontorsrum släppte jag ut allt i min bok, boken jag har för att pysa ut i så det inte blir allt för fel.
Jag har rätt att säga till, jag har rätt att sätta ner min fot, jag har rätt till att ha en åsikt, givetvis skall jag inte skrika och gorma hela dagarna, men det här var första gången som jag satt ner foten markant. Jag blev så otroligt irriterad på en kollegas stress över en kaffekopp, kaffemaskinen fungerade inte och hon betedde sig som om det var ett världsproblem att en besökare fick vänta 10 min på sitt kaffe. Jag blev irriterad på att de står där som våp och inte ens provar att fixa kaffemaskinen utan blir desperata och ropar som barn efter en annan kollega för att fixa den. Varför inte ta ansvaret att lära sig hur man fixare till den? Varför inte ta initiativ att be en som vet visa en? Det kan inte vara så att endast en person kan rätta till den, det kan inte falla på om denna person är här eller inte!?
De litade inte på min förmåga att fixa till det, uppfattade jag det av de kommentarer de fällde sådan som ”vi kanske skall hämta E i alla fall, skall vi inte hämta E etc.” Nu har jag avreagerat mig i min bok, bestämt mig för att ”that was it” när det gäller två personer, nu är ”skeden rågad” eller vad det heter. Jag är trött på att jag upplever det som om jag har alla dessa restriktioner satta på mig, restriktioner som har med min personlighet att gör, inte med arbetet, tänk på det, gör inte så, var glad när du är på jobbet. Jag vill som vanligt bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika *j*v*a vad jag blir irriterad, men det är inte vuxet, det är inte professionellt, och det vet jag.
Men det är en sak att veta och en annan att göra, jag gillar inte när restriktioner blir satta på mig, jag gillar inte att blir tillsagd hur saker skall gå till, då menar jag kreativa och personliga saker. Jag slutade på en målar kurs för att det var för mycket ”regler” och färgläran gjorde mig förbryllad, jag tyckte inte om att det fanns ett sätt som man ”skall göra”, jag gör, jag anser att det är ett fritt skapande. Sedan mina mål på jobbet ” säg hej på morgonen, stanna och prata med dina kollegor i kopieringsrummet, sitt med under fika rasterna (x2) och tänk på humöret”. Jag vill ha professionella mål, fast jag får ta mitt ansvar eftersom jag satt med på detta medarbetarsamtal och gick med på dessa mål för mig.
Nu kokar det, och nog för att jag ser ett mönster i mina reaktioner och hur de dyker upp på min blogg, kan jag inte låta bli, som het, tjock magma i magen, det pyser och fräser på gränsen till ett utbrott, att hålla det inombords tar på krafterna. Men jag har varit arg i snart en månad, jag blir irriterad på att det oftast inte pratas klarspråk, säg vad du menar istället för att linda in det så jag måste tolka det – det är stor chans att jag misstolkar det.
Denna ilska är en kraft, men också ett orosmoment eftersom jag inte vill försätta mig i dumma och svårlösliga situationer. Hittills har jag lyckats att hålla mig i kragen, men som sagt jag pyser lite het ånga, men det som är en liten skillnad är att jag känner en rättighet till mina reaktioner, jag har en rättighet att säga till och sätta gränser, sedan behöver jag inte vara elak för den sakens skull.
Experience is the name every one gives to their mistakes.
Oscar Wilde
Jag blev så arg och tände till och ut ur munnen hoppade grodorna, men istället för att ångra det jag sa, blev jag arg på vad två andra sa i reaktion ”vad var det där” med ett fnys därefter. f*n då tände jag till ännu mer, men jag höll det inom mig, när jag kom in på mitt kontorsrum släppte jag ut allt i min bok, boken jag har för att pysa ut i så det inte blir allt för fel.
Jag har rätt att säga till, jag har rätt att sätta ner min fot, jag har rätt till att ha en åsikt, givetvis skall jag inte skrika och gorma hela dagarna, men det här var första gången som jag satt ner foten markant. Jag blev så otroligt irriterad på en kollegas stress över en kaffekopp, kaffemaskinen fungerade inte och hon betedde sig som om det var ett världsproblem att en besökare fick vänta 10 min på sitt kaffe. Jag blev irriterad på att de står där som våp och inte ens provar att fixa kaffemaskinen utan blir desperata och ropar som barn efter en annan kollega för att fixa den. Varför inte ta ansvaret att lära sig hur man fixare till den? Varför inte ta initiativ att be en som vet visa en? Det kan inte vara så att endast en person kan rätta till den, det kan inte falla på om denna person är här eller inte!?
De litade inte på min förmåga att fixa till det, uppfattade jag det av de kommentarer de fällde sådan som ”vi kanske skall hämta E i alla fall, skall vi inte hämta E etc.” Nu har jag avreagerat mig i min bok, bestämt mig för att ”that was it” när det gäller två personer, nu är ”skeden rågad” eller vad det heter. Jag är trött på att jag upplever det som om jag har alla dessa restriktioner satta på mig, restriktioner som har med min personlighet att gör, inte med arbetet, tänk på det, gör inte så, var glad när du är på jobbet. Jag vill som vanligt bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika *j*v*a vad jag blir irriterad, men det är inte vuxet, det är inte professionellt, och det vet jag.
Men det är en sak att veta och en annan att göra, jag gillar inte när restriktioner blir satta på mig, jag gillar inte att blir tillsagd hur saker skall gå till, då menar jag kreativa och personliga saker. Jag slutade på en målar kurs för att det var för mycket ”regler” och färgläran gjorde mig förbryllad, jag tyckte inte om att det fanns ett sätt som man ”skall göra”, jag gör, jag anser att det är ett fritt skapande. Sedan mina mål på jobbet ” säg hej på morgonen, stanna och prata med dina kollegor i kopieringsrummet, sitt med under fika rasterna (x2) och tänk på humöret”. Jag vill ha professionella mål, fast jag får ta mitt ansvar eftersom jag satt med på detta medarbetarsamtal och gick med på dessa mål för mig.
Nu kokar det, och nog för att jag ser ett mönster i mina reaktioner och hur de dyker upp på min blogg, kan jag inte låta bli, som het, tjock magma i magen, det pyser och fräser på gränsen till ett utbrott, att hålla det inombords tar på krafterna. Men jag har varit arg i snart en månad, jag blir irriterad på att det oftast inte pratas klarspråk, säg vad du menar istället för att linda in det så jag måste tolka det – det är stor chans att jag misstolkar det.
Denna ilska är en kraft, men också ett orosmoment eftersom jag inte vill försätta mig i dumma och svårlösliga situationer. Hittills har jag lyckats att hålla mig i kragen, men som sagt jag pyser lite het ånga, men det som är en liten skillnad är att jag känner en rättighet till mina reaktioner, jag har en rättighet att säga till och sätta gränser, sedan behöver jag inte vara elak för den sakens skull.
Experience is the name every one gives to their mistakes.
Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar