Annandagen

”Jag stannar gärna hemma”, när jag hörde vad jag sa blev jag förvånad, hörde jag rätt? Sa min MUN vad jag innerst inne önskade – av egen maskin? Utan tanke? Det tycktes som om det gick hem, jag sa nej utan att drabbas av skuldkänslor, utan tvivel. Dessa ord styrkte mig, jag kände mig stående på fast mark och gick vidare från det samtalet utan obehagskänslan.

Kanske finns det tillfällen, för sociala skäl, då jag måste göra saker som jag inte trivs med, men hör till allmän hyfs, här i ligger ett par lektioner i socialt beteende, jag känner mig otrygg i okunskapen om vilka situationer som kräver extra av mig och vilka situationer som inte kräver något. Kan du skillnaden?! Hur mycket måste jag ställa upp på bara för att vi är familj?! Även om det är en ”adopterad familj” vad gäller? Vad är det för osynliga, oskrivna sociala regler som jag missar, och missar igen?

Om jag inte tycker om att göra vissa saker, måste jag göra det ändå?! För att vi är familj?! Jag känner att jag saknar stora delar av familjelektioner, jag ligger efter här eftersom mitt liv mycket handlat om att komma från plats A till plats B och klara mig helskinnat. Omvårdnad har jag missat och kanske därav saknar jag den naturliga förmågan att ”läsa” de sociala regler som finns runt familj.

Har en intensiv önskan att vara en del av en varm familj, måste erkänna att när ”Gudfader” filmerna kom blev jag väldigt dragen av den starka familjebanden och allt som kom med det, givetvis var dödandet inte bra, men jag fann mig oerhört dragen till den ”fantasi” världen, så starkt var mitt behov av att räknas, vara älskad och sedd. Inte den optimala familjen att höra till givetvis, men det var iden, mina referensramar var inte så många, knappt några från den verkliga världen, förutom min dagmammas familj, Margareta och Åke, med Anna och Magnus.

Nu på äldre dar har jag en bild inom mig som jag önskar, det handlar inte om materiella saker utan snarare om känslor, varma känslor av trygghet och öppenhet, inte som för mig där marken var full av minor och jag aldrig visste när det skulle smälla. Otrygghet och en stark känsla av att inte duga för den person jag var, utan det saknades alltid något, ingen trygg hamn att landa i där jag kunde släppa taget och bara vara, ständigt vara på min vakt. Givetvis har jag haft stunder och människor som fyllt ett behov av omvårdnad och kärlek – tror inte jag skulle vara här idag utan dem:
Marianne – min första klass lärarinna på Lilla Sätra skolan i Gävle
Birgitta – min special lärarinna på Lilla Sätra skolan i Gävle
Birgitta – min special lärarinna på Björsjöskolan i Bomhus, Gävle
Tage – Fritids pedagog på fritidset på Björsjöskolan i Bomhus,Gävle, du hade bara en tumme, koolt!
Sonja – min special lärarinna i Hovås skolan i Göteborg
Dagis fröken i Hille, Gävle, ledsen att jag inte kommer ihåg namnet,
Farmor – Karin Margareta Ericsson (Lundberg), du hade dina egenheter, men jag älskade dig oerhört
Jenny Elisabeth Moberg – (1978-1984) min Ängel, min lilla syster, lärde mig vad kärlek och gränslös sådan var
Göran Moberg – Jennys pappa, jag hade turen att få vara din styvdotter i 7 år och jag uppskattar den tiden och den tryggheten du trotts allt gav, med alla dina vänner, Björn och Gunilla, stugan i Rättvik etc.
Det man inte får – får man hitta på andra ställen, det lärde jag mig tidigt, så att kunna säga ”jag stannar gärna hemma” utan skuldkänslor, utan förklaringar eller påhittade ursäkter är en stor sak för mig. För tillfället är jag min familj, jag och mina två katter som är ett otroligt sällskap, äve när de ställer till det med datorn!

Jag stannar gärna hemma – tack för det!

”Vad är en mästare? Inte en som lär ut något, utan den som inspirerar sin lärjunge att göra sitt allra bästa för att komma fram till det han redan vet.”
Häxan från Portobello – P.Coelho

Jag kommer i håg Khao Lak - alltid Johanna, jag minns!