December, tiden går verkligen fort, den formligen rusar förbi utan att jag känner av det, jag ser en liten skiftning på naturen, men annars, december, jag har satt upp en adventsljusstake i alla fall, brukar vara ganska motsträvig när det gäller sådant här, fråga mig inte varför, kanske för att det är en påminnelse om att julen snart kommer, och jag och julen, ja vi är inte bästa vänner. Men nu sitter en julstjärna i fönstret och en adventsljusstake, ett ljus är tänt på den adventsljusstaken med levande ljus och de riktiga, äkta lussekatterna är bakade, lussekatter med saffran! Ingen jul stämning föll över min direkt, men det var trevligt, hade massor med små pyssel på gång.
Som en ”silly-billy” som jag kan vara ibland och ”glömma” av vardagliga saker hade jag bestämt mig för att gå in på BR leksaker för att titta efter en speciell docka, men jag vände i dörren, kön var väldigt lång, Sedan var det bara att dansa sig fram till Åhléns mitt andra mål, utan att stöta mot någon annan människa, och i Nordstan tycks det vara en massa människor från hela världen, hur mycket människor som helst, ska de inte vara i skolan? Vart kommer alla människor från? Det var som om jag tog ett djupt andetag och inte andades ut tills jag kom upp på kontoret igen, svettig, hjärtat dunkandes i öronen.
Det är bara att erkänna, jag blir stressad av mycket människor, i morse räckte det med att en tonårings gick runt och runt i väntan på spårvagnen, jag var tvungen att vända mig om tillslut, han stod inte still en enda minut, runt, runt, jag blev oerhört stressad av det, en sådan liten sak.
Jag gömde näsan i en bok under resan in till jobbet, men jag känner att allt lägger sig liksom på min hud, som ett eksem, och det kliar och irriterar.
Jag är mindre stresstålig och det gillar jag inte, att ha mycket att göra på jobbet gör mig ingen, men för mycket rörelse och prat runt mig, för många hopp upp och ner och hit och dit gör mig nervös och jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara en person som stressar upp mig för ingenting, eller som nojar mig över alla småsaker. Nu sitter jag och oroar mig för mina katter Azalea och Olivia, de är instängda i sovrummet eftersom snickarna jobbar med att sätta in en ny vägg, och jag oroar mig över att jag inte flyttat undan allt, etc etc. Huvudet går på högvarv.
Och, jag är trött, ovanligt eller hur, men det är fler som är trötta så det gäller att hänga i, göra det jag kan för att klara mig igenom veckorna, vissa kommer att gå lättare än andra, min ”test” dag är oftast onsdag, skall se vad jag kan göra denna vecka som gör det lättare att fungera normalt – vad nu normalt är?!
Jag var inte förbered på att det skulle bli så här, att jag nästan skulle trilla bak och åter igen måste ta mig uppåt, kraften är inte där fullt ut, och jag är oerhört rädd, jag vill att det skall gå vägen, jag vill att jag skall få chansen till ett liv. Mycket är upp till mig, även om jag inte vill inse det ibland men så är det. Jag gör val var dag, de valen får jag stå för, bäst att tänka till, bäst att fundera och inte agera för impulsivt. Men jag är trött.
”If you wait to do everything until you’re sure it’s right, you’ll probably never do much of anything.”
Win Borden
Som en ”silly-billy” som jag kan vara ibland och ”glömma” av vardagliga saker hade jag bestämt mig för att gå in på BR leksaker för att titta efter en speciell docka, men jag vände i dörren, kön var väldigt lång, Sedan var det bara att dansa sig fram till Åhléns mitt andra mål, utan att stöta mot någon annan människa, och i Nordstan tycks det vara en massa människor från hela världen, hur mycket människor som helst, ska de inte vara i skolan? Vart kommer alla människor från? Det var som om jag tog ett djupt andetag och inte andades ut tills jag kom upp på kontoret igen, svettig, hjärtat dunkandes i öronen.
Det är bara att erkänna, jag blir stressad av mycket människor, i morse räckte det med att en tonårings gick runt och runt i väntan på spårvagnen, jag var tvungen att vända mig om tillslut, han stod inte still en enda minut, runt, runt, jag blev oerhört stressad av det, en sådan liten sak.
Jag gömde näsan i en bok under resan in till jobbet, men jag känner att allt lägger sig liksom på min hud, som ett eksem, och det kliar och irriterar.
Jag är mindre stresstålig och det gillar jag inte, att ha mycket att göra på jobbet gör mig ingen, men för mycket rörelse och prat runt mig, för många hopp upp och ner och hit och dit gör mig nervös och jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara en person som stressar upp mig för ingenting, eller som nojar mig över alla småsaker. Nu sitter jag och oroar mig för mina katter Azalea och Olivia, de är instängda i sovrummet eftersom snickarna jobbar med att sätta in en ny vägg, och jag oroar mig över att jag inte flyttat undan allt, etc etc. Huvudet går på högvarv.
Och, jag är trött, ovanligt eller hur, men det är fler som är trötta så det gäller att hänga i, göra det jag kan för att klara mig igenom veckorna, vissa kommer att gå lättare än andra, min ”test” dag är oftast onsdag, skall se vad jag kan göra denna vecka som gör det lättare att fungera normalt – vad nu normalt är?!
Jag var inte förbered på att det skulle bli så här, att jag nästan skulle trilla bak och åter igen måste ta mig uppåt, kraften är inte där fullt ut, och jag är oerhört rädd, jag vill att det skall gå vägen, jag vill att jag skall få chansen till ett liv. Mycket är upp till mig, även om jag inte vill inse det ibland men så är det. Jag gör val var dag, de valen får jag stå för, bäst att tänka till, bäst att fundera och inte agera för impulsivt. Men jag är trött.
”If you wait to do everything until you’re sure it’s right, you’ll probably never do much of anything.”
Win Borden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar