Hej Marie,
Du sitter där vid orkanens kant, dess virvel smeker din kind och lämnar efter sig skrapsår, en lätt rodnad inte mer, du känner det, andra anar det, men inget nämns om det. Du orkar inte berättar säger du till mig, du har nog med att inte bli totalt innefattad av orkanens kraft. Händerna är djupt nedgrävda i jorden som mest består av porös sand, håret flyger över hjässan och snärtar öronen.
Jag har bett dig förklara, förklara vart du befinner dig så jag kan hjälpa dig bära, men du orkar inte säger du uppgivet, alla ord finns där men det tar för mycket kraft att berätta, att få dem att samarbeta, orden är klara och har kraft, men förmågan att förflytta dem från stumma två dimensionella ord till interaktiva verbala meningar som hörs av andra än bara dig, den vägen är inte stadig nog att bära dina ords vikt
Jag ser dig sitta ihop kurad med ryggen vid orkanens kant, jag ser hur den slickar din rygg och sliter i dina kläder, att du har kraft kvar att sitta där förvånar mig, du sover knappt, du äter för födans funktion att nära dig, smaken har du mist säger du. Du gör det du måste, du gör så gott du kan, och kanske är det bättre att du sitter där du sitter, än där jag dig fann.
Ljudet, det är vad som kommer till mig först, det vita hårda bruset där du satt mitt i orkanens kraftfulla virvel, jag kunde ana dig, inte se dig, förutom det röda tyget från din tröjas arm och en blond hårtuss kavat bobbande upp och ner mot din axel. Du har varit min vän i 38 år, jag har varit med dig genom allt och oavsett de tokigheter som du skapat har jag aldrig slutat älska dig, du är speciell, du är så underbar, du är en kraft och personlighet som inte kan kuvas, oavsett vad du själv tror.
Allt jag kunde göra var att sätta mig på ängen och vänta, du försvann in i orkanens öga och allt jag hörde var det kraftfulla vita ljudet, det slog lock, det var svårt att andas, det var otäckt, men jag förströstade för jag viste att du skulle komma fram på andra sidan. Kanske passade du på att ta en siesta i orkanens öga, trotsa kraften med att ge dig hän, bara släppa allt.
Du försvann en längre tid, jag upplevde en tomhet och längtan efter dig, saknaden var från moder jord till farbror måne. Så såg jag den där hårtofsen, men den var brun, tröjans arm var sin kraftfulla röda, men ditt hår hade ändrat färg, du kom fram med ett flygande leende på läpparna, du såg rakt på mig, böjde ditt huvud lite för att titta på mig under luggen, så som du gjorde när du var liten, så som du gjorde när du var full i f*n.
Men min vän, nu sitter du där vid orkanens kant, jag ser ingen rädsla, ingen stress eller oro, du är där du hör hemma just nu i denna stund, även fast det är tungt, svårt att andas. Du sitter kvar och det säger mer om dig och din person än något annat.
Jag vill bara hjälpa dig bära, jag vet att du känner dig ensam, övergiven och som du inte räknas, men du räknas för mig, du betyder världen för mig.
Jag vill att du skall komma ur orkanen med ett lugn, en styrka och vetskap om ditt värde som person, ta den tid du behöver, men vet att du inte är ensam, om jag inte kan hjälpa dig bära kan jag i alla fall hjälpa dig leva, jag kan hjälpa dig med att klara det du behöver.
Orkanen kommer att ge dig den kraft du behöver, du har tagit dig igenom mer än du skulle ha behövt, men tvivla aldrig på ditt egen värde, du är en värdefull tjej!
Din vän för alltid
Marie
Du sitter där vid orkanens kant, dess virvel smeker din kind och lämnar efter sig skrapsår, en lätt rodnad inte mer, du känner det, andra anar det, men inget nämns om det. Du orkar inte berättar säger du till mig, du har nog med att inte bli totalt innefattad av orkanens kraft. Händerna är djupt nedgrävda i jorden som mest består av porös sand, håret flyger över hjässan och snärtar öronen.
Jag har bett dig förklara, förklara vart du befinner dig så jag kan hjälpa dig bära, men du orkar inte säger du uppgivet, alla ord finns där men det tar för mycket kraft att berätta, att få dem att samarbeta, orden är klara och har kraft, men förmågan att förflytta dem från stumma två dimensionella ord till interaktiva verbala meningar som hörs av andra än bara dig, den vägen är inte stadig nog att bära dina ords vikt
Jag ser dig sitta ihop kurad med ryggen vid orkanens kant, jag ser hur den slickar din rygg och sliter i dina kläder, att du har kraft kvar att sitta där förvånar mig, du sover knappt, du äter för födans funktion att nära dig, smaken har du mist säger du. Du gör det du måste, du gör så gott du kan, och kanske är det bättre att du sitter där du sitter, än där jag dig fann.
Ljudet, det är vad som kommer till mig först, det vita hårda bruset där du satt mitt i orkanens kraftfulla virvel, jag kunde ana dig, inte se dig, förutom det röda tyget från din tröjas arm och en blond hårtuss kavat bobbande upp och ner mot din axel. Du har varit min vän i 38 år, jag har varit med dig genom allt och oavsett de tokigheter som du skapat har jag aldrig slutat älska dig, du är speciell, du är så underbar, du är en kraft och personlighet som inte kan kuvas, oavsett vad du själv tror.
Allt jag kunde göra var att sätta mig på ängen och vänta, du försvann in i orkanens öga och allt jag hörde var det kraftfulla vita ljudet, det slog lock, det var svårt att andas, det var otäckt, men jag förströstade för jag viste att du skulle komma fram på andra sidan. Kanske passade du på att ta en siesta i orkanens öga, trotsa kraften med att ge dig hän, bara släppa allt.
Du försvann en längre tid, jag upplevde en tomhet och längtan efter dig, saknaden var från moder jord till farbror måne. Så såg jag den där hårtofsen, men den var brun, tröjans arm var sin kraftfulla röda, men ditt hår hade ändrat färg, du kom fram med ett flygande leende på läpparna, du såg rakt på mig, böjde ditt huvud lite för att titta på mig under luggen, så som du gjorde när du var liten, så som du gjorde när du var full i f*n.
Men min vän, nu sitter du där vid orkanens kant, jag ser ingen rädsla, ingen stress eller oro, du är där du hör hemma just nu i denna stund, även fast det är tungt, svårt att andas. Du sitter kvar och det säger mer om dig och din person än något annat.
Jag vill bara hjälpa dig bära, jag vet att du känner dig ensam, övergiven och som du inte räknas, men du räknas för mig, du betyder världen för mig.
Jag vill att du skall komma ur orkanen med ett lugn, en styrka och vetskap om ditt värde som person, ta den tid du behöver, men vet att du inte är ensam, om jag inte kan hjälpa dig bära kan jag i alla fall hjälpa dig leva, jag kan hjälpa dig med att klara det du behöver.
Orkanen kommer att ge dig den kraft du behöver, du har tagit dig igenom mer än du skulle ha behövt, men tvivla aldrig på ditt egen värde, du är en värdefull tjej!
Din vän för alltid
Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar