Hade svårt att somna igår natt, men eftersom jag har min lediga dag försökte jag lugna mig med att det inte var någon större fara, jag skulle inte genomföra några avancerande övningar i alla fall, så det gjorde inte så mycket att jag sov till 11.00, även fast jag var ganska förvånad när jag vaknade.
Tagit det med ro, hela dagen, funderat en massa över olika saker och även blivit lite ledsen, men det är också ok, jag har inte den familjen som jag så önskar, du vet människor som bryr sig om dig, som ringer dig och kommer och hälsar på, samtidigt, eftersom jag aldrig haft den där närheten i familjen, den där ombonade känslan så är jag inte säker på att jag skulle klara av det. Jag minns inte hur det var när jag var liten, mina minnen börjar någonstans runt åtta, ja, förutom små, små flashar av bilder och känslor som kommer förbi.
Jag undrar varför vi inte kramas i min familj, jag undrar varför min syster aldrig ringer, jag undrar varför det känns som att dra ut en tand när jag själv ringer min syster, konversationen saknar den där naturliga lättheten, liknade min mor när jag ringer henne. Så jag ringer inte så ofta, våra samtal är inte längre än 50 sec eller så. Jag saknar familjen jag önskar och familjen jag har, men det är upp till mig, inte sant, att försöka hitta ett alternativ, komma överens med mig själv att saker är som de är och släppa taget om alla mina förhoppningar och önskningar, jag har en mamma, pappa och en syster, men jag har ingen familj, jag är min familj.
Det gör ont, men ingen ska tycka synd om mig för det här, det är ett faktum, men det finns dem som haft det mycket, mycket värre, och som Camilla sa igår, jag har ingen skyldighet att få min mamma, pappa eller syster att må bättre eller förlåta synder i det förgångna, det får de ta hand om själva. Jag kan inte ge dem något som jag inte har, det som hänt har hänt. Nu slipper jag sova med en sax under huvudkudden och en låst sovrumsdörr, nu slipper jag ensamheten, ensamheten som fanns fast jag levde hemma. Nu är det ingen i mitt hem som lovar och inte håller, som ger ett löfte som gör att förväntningarna stiger för att sedan bli krossade när de glöms bort.
Nu finns rädslan för att själv upprepa mitt förgångna, jag vill bli bättre på att hålla löften, jag skulle vilja känna tillit till mig själv och lita på mina egna känslor, lita på mina beslut. Jag är trött på att bli tillsagd "dagens sanning", jag kan inte ta så mycket mer av att människor i min närhet pekar ut mina negativa delar så fritt och förhållningslöst, jag vill inte bli lärd saker jag redan vet, jag tycker inte om att bli undervisad om saker som i slut ändan är upp till mig.
Det är till sist mitt liv, det är upp till mig att sätta upp en gräns för vad jag accepterar.
Det är positivt, har känt sorg idag, men även ett lugn, blev ledsen men det är ok, det är bättre nu, jag tar det en dag i taget! Känner mig lite upprorisk!
Nu skall jag försöka lära mig att inte vända in och ut på mig själv för att jag skall bli omtyckt - take it or leave it - så känns det i alla fall idag, att "köpa kompisar" ligger så djupt inom mig att det kommer att ske per automatik så jag måste vaka över mig själv, jag duger som jag är, och att bara släppa taget och vara den jag är, vem det nu än är, är ju vad jag strävar efter!
"A man should never be ashamed to own that he has been in the wrong, which is but saying, in other words, that he is wiser today than he was yeaterday"
Jonathan Swift
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar