När jag var 14 år förlorade jag min lille syster Jenny, hon blev sex år, påkörd av en bil när hon och en kompis skulle gå och köpa glass, det var 1984, 24 år sedan, men jag upplever det som om det finns runt mig ständigt, jag tänker på Jenny minst en gång per dag. När mamma sa att det var 24 år sedan hade jag svårt att förstå det. Det finns tillfällen då jag faktiskt är tacksam att hon är död, det låter makabert – elakt, men det jag menar är att det värsta har hänt, jag har redan förlorat henne så jag behöver inte uppleva det igen.
Jenny föddes 1978, jag är åtta år äldre, hon blev min levande docka och jag tog en aktiv del i hennes skötsel, när hon föddes hade hennes lungor inte utvecklats sig ordentligt så hon fick ligga i kuvös, hon hade också fel på njuren så hon tog medicin för det, men hon sprudlade av livsglädje, mod och kärlek, Jenny lärde mig att älska förutsättningslös och gränslöst. Det modet hon hade smittade av sig, gjorde mig modigare, saknaden av henne är akut och rå, jag undrar hur hon skulle se ut, hur hon skulle ha varit och vart jag skulle vara om hon fått leva. Samtidigt finns lättnaden att hon är död, jag kan inte förlora henne igen!
Hon är Ängeln i mitt liv, hon är kärleken, modet och styrkan, mitt lilla pyre, min lilla syster hur jag älskar dig.
Det är här mitt liv försvann, det var här allt föll, det var här jag började tappa taget. I så starkt behov av kärlek försökte jag köpa den. Samma år som Jenny dog, flyttade min bästa kompis Anna tillbaka till Stockholm, jag började umgås med underbara Janne, han var min trygghet, han var min mittpunkt, han var den jag höll tag i, vi gick långa promenader med hans hund Molly, vi pratade om allt, han fanns där när ingen annan kom fram, han fanns där i tyst stryka. Vi förlorade varandra när jag flyttade till Örebro för att gå Estetisk praktisk med inriktning på teater, han flyttade tillbaka till Finland, jag saknar honom, han fattas mig, jag undrar vart han är och hur han har det.
I Örebro försökte jag ta mitt liv första gången, det slutade med en ambulans färd in till Örebros akut där ambulansmannen försökte hålla mig vaken och berättade hur trött han var på att unga människor försöker avsluta livet, de som har så mycket. Jag magpumpades, fick dricka kol och sedan lades jag in på psykiatri avdelningen. I det rummet var det bart, ingen spegel, bara en plåt, jag kunde inte öppna fönstren eller dra upp persiennerna, det fanns inga kablar eller snören och de kom in och kollade mig en gång i timmen. Jag var där tillsammans med en kille som bränt ner sina föräldrars hus, med mamma och pappa i huset, jag satt bredvid honom och åt korv och potatismos. Jag ville desperat därifrån.
Den dagen jag blev utskriven gick jag hem via slottsparken, det var tjockt med vit snö på marken och på björkarna, belysningen på slottet är så vackert att det värker i mitt hjärta, jag blir tagen av livet, jag blir tagen av tystnaden, klarheten och möjligheterna. Min mamma och syster kom till psykiatri avdelningen, de hjälpte mig att komma ut, mamma bjöd på Kina mat och sedan åkte de tillbaka till Göteborg. Det var skönt, jag ville vara själv.
Där efter hade jag svårt att hitta tillbaka till den personen som skulle vara jag, 1985, jag började aktivt ”köpa” kompisar eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var, jag hittade på historier, ljög, kände av vad andra ville ha av en kompis och gjorde mitt bästa för att ge dem det de önskar. Jag försvann, längre och längre bort från mig själv.
1988 var det slut på Gymnasiet, åter dags att lämna de vänner som jag skapat där, jag kom tillbaka till Göteborg, ensam, inga vänner, inneboende hos min syster eftersom min mamma inte hade plats för mig, bostadslös, arbetslös, jag började jobba som barnskötarvikarie, men så hittade jag en annons i DN om en familj i Australien som önskade en barnflicka, jag sökte och i april 1988 åkte jag till Melbourne, Australien, där börjar min värld att öppnas, för första gången blev jag del av en familj, för första gången räknades jag, sågs jag, när jag skulle bort var jag tvungen att säga vart jag skulle och hade en tid som jag skulle vara tillbaka. Jag räknades, jag uppskattades, jag sågs, när jag inte var där märktes det. Nytt för mig, Danusia och Zyg Zayler gav mig mer än vad det kan ana, de gav mig en känsla av vad det är att vara del av en familj!
Jenny föddes 1978, jag är åtta år äldre, hon blev min levande docka och jag tog en aktiv del i hennes skötsel, när hon föddes hade hennes lungor inte utvecklats sig ordentligt så hon fick ligga i kuvös, hon hade också fel på njuren så hon tog medicin för det, men hon sprudlade av livsglädje, mod och kärlek, Jenny lärde mig att älska förutsättningslös och gränslöst. Det modet hon hade smittade av sig, gjorde mig modigare, saknaden av henne är akut och rå, jag undrar hur hon skulle se ut, hur hon skulle ha varit och vart jag skulle vara om hon fått leva. Samtidigt finns lättnaden att hon är död, jag kan inte förlora henne igen!
Hon är Ängeln i mitt liv, hon är kärleken, modet och styrkan, mitt lilla pyre, min lilla syster hur jag älskar dig.
Det är här mitt liv försvann, det var här allt föll, det var här jag började tappa taget. I så starkt behov av kärlek försökte jag köpa den. Samma år som Jenny dog, flyttade min bästa kompis Anna tillbaka till Stockholm, jag började umgås med underbara Janne, han var min trygghet, han var min mittpunkt, han var den jag höll tag i, vi gick långa promenader med hans hund Molly, vi pratade om allt, han fanns där när ingen annan kom fram, han fanns där i tyst stryka. Vi förlorade varandra när jag flyttade till Örebro för att gå Estetisk praktisk med inriktning på teater, han flyttade tillbaka till Finland, jag saknar honom, han fattas mig, jag undrar vart han är och hur han har det.
I Örebro försökte jag ta mitt liv första gången, det slutade med en ambulans färd in till Örebros akut där ambulansmannen försökte hålla mig vaken och berättade hur trött han var på att unga människor försöker avsluta livet, de som har så mycket. Jag magpumpades, fick dricka kol och sedan lades jag in på psykiatri avdelningen. I det rummet var det bart, ingen spegel, bara en plåt, jag kunde inte öppna fönstren eller dra upp persiennerna, det fanns inga kablar eller snören och de kom in och kollade mig en gång i timmen. Jag var där tillsammans med en kille som bränt ner sina föräldrars hus, med mamma och pappa i huset, jag satt bredvid honom och åt korv och potatismos. Jag ville desperat därifrån.
Den dagen jag blev utskriven gick jag hem via slottsparken, det var tjockt med vit snö på marken och på björkarna, belysningen på slottet är så vackert att det värker i mitt hjärta, jag blir tagen av livet, jag blir tagen av tystnaden, klarheten och möjligheterna. Min mamma och syster kom till psykiatri avdelningen, de hjälpte mig att komma ut, mamma bjöd på Kina mat och sedan åkte de tillbaka till Göteborg. Det var skönt, jag ville vara själv.
Där efter hade jag svårt att hitta tillbaka till den personen som skulle vara jag, 1985, jag började aktivt ”köpa” kompisar eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var, jag hittade på historier, ljög, kände av vad andra ville ha av en kompis och gjorde mitt bästa för att ge dem det de önskar. Jag försvann, längre och längre bort från mig själv.
1988 var det slut på Gymnasiet, åter dags att lämna de vänner som jag skapat där, jag kom tillbaka till Göteborg, ensam, inga vänner, inneboende hos min syster eftersom min mamma inte hade plats för mig, bostadslös, arbetslös, jag började jobba som barnskötarvikarie, men så hittade jag en annons i DN om en familj i Australien som önskade en barnflicka, jag sökte och i april 1988 åkte jag till Melbourne, Australien, där börjar min värld att öppnas, för första gången blev jag del av en familj, för första gången räknades jag, sågs jag, när jag skulle bort var jag tvungen att säga vart jag skulle och hade en tid som jag skulle vara tillbaka. Jag räknades, jag uppskattades, jag sågs, när jag inte var där märktes det. Nytt för mig, Danusia och Zyg Zayler gav mig mer än vad det kan ana, de gav mig en känsla av vad det är att vara del av en familj!
En ovärdelig gåva som jag ännu idag bär med mig, jag bär dem alla med mig idag, så starkt påverkade de mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar