Sanningar och osanningar

Torsdag, min "sjukledig" dag, idag är jag glad att jag har tillgång till den, kunde inte somna, i ren frustation tog jag fyra Syndol, en värktablett från England, mot spänningshuvudvärk, den har codein i sig och den får mig att slappna av, släppa taget och i går natt sket jag fullständigt i att jag lovat att sluta med dessa tabletter (plus Treo som jag tog 2 av, koffein?! kanske inte så konstigt om jag har svårt att somna, men skygglapparna på). Jag ville sova, jag ville sova länge, länge, helst INTE vakna igen i alla fall inte denna månaden. Jag vaknade av att telefonen ringde vi 09.30 tror jag, hann inte svara, i min förvirrade tillvaro kunde jag inte se vem som ringt.
Olivia min ÄLSKADE vän låg och sussa så gott på sin plats, på en bädd av min morgonrock och en underbar fleecefilt, formad i en ring, så hon kan vila huvudet på kanten som en kudde. Hon snarkade, jag som sagt att om jag träffade en man som snarkade skulle jag sparka ut han ur sängen, men där ligger min lilla vän och snarkar, sussar gott och låter mig gosa in mitt ansikte i hennes mage - så "hemma" känns det att ha henne där, en sådan trygghet skänker hon mig.

Jag är den mest själviska människa som jag känner, jag lämnade Australien med en skuld på 330 AUSD, lämnade min "flatmate" att betala min hyra, hur kan jag göra så? 1650 kr, jag skall skicka dom pengarna till henne, jag måste göra det för jag skäms, det är åtta år sedan, men det hänger kvar och bekräftar vilken egoistisk och självisk människa jag är. Att lämna Australien var vansinnigt svårt, jag mår illa när jag tänker på det, och när andra frågar varför jag lämnade Australien blir jag arg, rasande, "jag hade inget val!", men kanske hade jag det? Inte vet jag, jag åkte därifrån, bitter, skamsen, som en förlorare, som den förloraren som jag alltid varit och alltid kommer att vara. Jag förstör ALLT bra i mitt liv ALLT!!! Jag är skyldig banken över 170000 tusen plus mer till, jag är VANSINNIGT RÄDD för denna låg konjunktur alla pratar om, jag förstår inte riktigt vad det innebär,men jag är LIVRÄDD att sluta på gatan, bostadslös, arbetslös som jag var år 2000! Och det är MITT FEL!!!!!!!!

Jag är sannolikt den dummaste, ointelligentaste, själviskaste människan jag känner. Ända sättet för mig att få uppmärksamhet på är att prata om min sjukdom, det är i alla fall vad jag tror eftersom jag som egen individ är VÄRDELÖS. Vad gör jag med det? Jag som gått runt på jorden och trott att jag var född för något speciellt syfte, att jag med min "konstnärliga, känsliga, torterade själ" skulle bli en författare, men allt jag tycks skriva om hamnar alltid tillbaka på hur min värld försvann när min lilla syster Jenny dog 1984, jag dog 1984 14 år gammal, den dag Jenny dog, JAG DÖDADE HENNE, jag skulle ha dött istället för henne, för Jenny hade tusen gånger bättre förutsättningar till ett meningsfullt och bra liv än vad jag har, jag förstör ALLT som jag kommer i kontakt med, allt bra tar jag DÖD på, jag saboterar MITT LIV. Jag ljuger, jag är osäker, jag duger inte, jag får panik ångest, jag klarar inte av besvikelser eller livet rent generellt utan att ta värktabletter, eller äta upp en hel smulpaj med vaniljsås, eller en hel påse cheesdoodels med 2 l cola light, jag gömmer mig i min lägenhet, jag kan inte leva, jag vet inte hur man relaterar till andra människor jag förstör alla mina relationer. För förr eller senare så kommer alla att lämna mig ändå, bättre jag förstör det själv.

Jag köper smycken, dyra väskor, för att även om jag är fet, så har jag ett värde om jag har Efva Attling smycken eller en Mulberry väska, även om jag går i sopsäckar så....

Jag är en självisk, manipulerade jävla gris!

Jag kan inte gå på en fest eftersom det skulle betyda att jag skulle träffa perfekta människor, medans jag skulle stå där och svettas som en gris och vara fet och röd och flottig, sedan bekväm som jag är skulle det innebära en buss resa, lat jävel som jag är. Så jag tackar nej, tackar nej till ett kalas för en person som är underbar och har mage att tycka synd om mig själv när ingen kommer till min födelsedag!

Ok, jag tar Lyrica, Cipralex och Efexor, plus medicn för magkatarr etc. Kanske det är så att de ökar aptiten, men det är fortfarande jag som stoppar i mig maten - så jävla less på mitt lata arsel, självömkande jävla gnäll.

Vad FAN KAN JAG GÖRA!!!!!!!

Skall dock påminna mig om att jag faktiskt sällan hittar på historier och ljuger dessa dagar, det är faktiskt nästan över ett år sedan nu, men jag har svårt att acceptera att det kan vara ok med en vit lögn lite då och då, svart vit som min värld är.

Jag är vilse, vart kan jag ta vägen, vart skall jag!?

Har jag ens rätten att drömma om en ljusare framtid?