När jag vaknade i morse blev jag förvånad eftersom jag sovit igenom hela natten, det var härligt, klockan var 06.45 när jag slog upp mina ögon, lite solsken kom in genom persiennerna och Olivia låg vid min sida, hur mysigt som helst. Nu kom jag ur sängen lite sent men hann komma in till jobbet i tid.
Vet inte varför det är svårt för mig att komma in på jobbet vissa dagar?! Jag känner mig lite ”utanför” att jag inte är ”medräknad” i planering och framtida aktiviteter. Mina arbetskamrater tycks få kvalificerade arbetsuppgifter och uppdrag medans jag sitter där jag sitter, och svarar telefon. Jag ska inte säga att det är en okvalificerad arbetsuppgift att svara i telefon eftersom jag inte vet vart samtalet bär, men det är en arbetsuppgift med motstånd eftersom jag uppfattar att det är svårt för mig att göra mitt jobb på ett smidigt sätt. Jag känner det som om jag sitter och tittar på när de andra flyger förbi, som växer med sina uppgifter och förtroendeuppdrag, jag sitter kvar, lönemässigt, kunskapsmässigt har jag börjat bli tom.
Jag har en Universitets utbildning, jag brukade älska att debattera under våra ”tutorilas”, vara med i diskussioner som ledde till nya upptäckter, nya kunskaper, det närde mig, jag kände hur nya intressen kom upp som små knoppar och slog ut i den näringsrika jorden. Jag följde politiska debatter, intressanta samhällsproblem och önskade vara med i förändringsarbete. Jag läste, skrev, läste om andra personligheter med liv som inspirerade, Mahatma Gandhi, Benazir Bhutto, Kofi Annan, Dag Hammarsköld mfl.
Vart har hon tagit vägen? Den Marie som ifrågasatte, som undrade varför det inte gick att göra på ett annat vis, som växte med utmaningar och utvecklades? Idag känns det som om jag har deg i huvudet, jag undrar om jag överhuvudtaget kan lära mig nya saker. Innan min anställning här arbetade jag som konsult på Addeco, jag skickades ut på olika uppdrag och behövde lära mig ny teknik och nya system snabbt, vara flexible. Jag lär mig ny teknik mycket snabbt, har inga problem att ändra mina arbetsuppgifter, men här, här på min nuvarande arbetsplats upplever jag mig som ett enda stor våp.
När jag skojar misstolkas det, när jag försöker få fram vad jag tycker snubblar orden över varandra och jag kan inte hitta namnet på vad jag menar, jag känner mig som ett dumhuvud någon som inte riktigt är med, en som tolereras men inte räknas med. En person som inte vet vad hon pratar om, som säger fel saker, i mitt huvud åker tankar runt i huvudet på mig, att mina kollegor undrar hur jag kan ha mitt jobb kvar, eller varför anställdes jag över huvudtaget?
Är jag dum i huvudet? Ointelligent, går jag runt och tror att jag är missförstådd, att jag är smart men ingen tycks se det? Otäck tanke, otäcka tanke att vara en person som är dum, ointelligent men inte veta om det, tror att jag är mer än vad jag är? Jag är egentligen ingenting fast jag tycks glömma det, tror att jag är född för något speciellt, att jag är speciell, men…
Allt detta under tiden jag är på jobbet, dagar då jag blir tillsagd eller så lämnar efter sig efterdyningar som jag har med mig hem, som jag har med mig genom natten och i mina drömmar. Dagar då jag går omärkt förbi på jobbet kan jag släppa jobbet så snart jag kommer utanför dörren. Men det är inte jobbets fel, det är inte fel på jobbet, det är något i kemin som gör att jag blir rädd, jag vill inte vara dum, jag vill kunna saker, jag önskar bidra, jag vill vara med och påverka på ett positivt sätt så jag får näring, så jag känner motivation och kanske tom inspiration!
Det är en tuff tid hormonellt dessa två kommande veckor, jag får försöka påminna mig själv om att ta speciellt försiktigt hand om mig själv, lyssna på musik som när, läsa böcker som ger ro, göra närande saker, rida ut vågen, kanske tom hoppa över brunnen. Detta är kanske lite negativt inlägg, men detta är början på min dal, det kommer att bli bättre.
Ok, jag är rå från igår, men jag ska inte tillåta en annan person göra mig illa, det vill jag inte ge, jag har rätt till uttryck, ibland blir det fel, men jag påstår inte att jag är perfekt, jag påstår ingenting alls, ingenting annat än så.
Vet inte varför det är svårt för mig att komma in på jobbet vissa dagar?! Jag känner mig lite ”utanför” att jag inte är ”medräknad” i planering och framtida aktiviteter. Mina arbetskamrater tycks få kvalificerade arbetsuppgifter och uppdrag medans jag sitter där jag sitter, och svarar telefon. Jag ska inte säga att det är en okvalificerad arbetsuppgift att svara i telefon eftersom jag inte vet vart samtalet bär, men det är en arbetsuppgift med motstånd eftersom jag uppfattar att det är svårt för mig att göra mitt jobb på ett smidigt sätt. Jag känner det som om jag sitter och tittar på när de andra flyger förbi, som växer med sina uppgifter och förtroendeuppdrag, jag sitter kvar, lönemässigt, kunskapsmässigt har jag börjat bli tom.
Jag har en Universitets utbildning, jag brukade älska att debattera under våra ”tutorilas”, vara med i diskussioner som ledde till nya upptäckter, nya kunskaper, det närde mig, jag kände hur nya intressen kom upp som små knoppar och slog ut i den näringsrika jorden. Jag följde politiska debatter, intressanta samhällsproblem och önskade vara med i förändringsarbete. Jag läste, skrev, läste om andra personligheter med liv som inspirerade, Mahatma Gandhi, Benazir Bhutto, Kofi Annan, Dag Hammarsköld mfl.
Vart har hon tagit vägen? Den Marie som ifrågasatte, som undrade varför det inte gick att göra på ett annat vis, som växte med utmaningar och utvecklades? Idag känns det som om jag har deg i huvudet, jag undrar om jag överhuvudtaget kan lära mig nya saker. Innan min anställning här arbetade jag som konsult på Addeco, jag skickades ut på olika uppdrag och behövde lära mig ny teknik och nya system snabbt, vara flexible. Jag lär mig ny teknik mycket snabbt, har inga problem att ändra mina arbetsuppgifter, men här, här på min nuvarande arbetsplats upplever jag mig som ett enda stor våp.
När jag skojar misstolkas det, när jag försöker få fram vad jag tycker snubblar orden över varandra och jag kan inte hitta namnet på vad jag menar, jag känner mig som ett dumhuvud någon som inte riktigt är med, en som tolereras men inte räknas med. En person som inte vet vad hon pratar om, som säger fel saker, i mitt huvud åker tankar runt i huvudet på mig, att mina kollegor undrar hur jag kan ha mitt jobb kvar, eller varför anställdes jag över huvudtaget?
Är jag dum i huvudet? Ointelligent, går jag runt och tror att jag är missförstådd, att jag är smart men ingen tycks se det? Otäck tanke, otäcka tanke att vara en person som är dum, ointelligent men inte veta om det, tror att jag är mer än vad jag är? Jag är egentligen ingenting fast jag tycks glömma det, tror att jag är född för något speciellt, att jag är speciell, men…
Allt detta under tiden jag är på jobbet, dagar då jag blir tillsagd eller så lämnar efter sig efterdyningar som jag har med mig hem, som jag har med mig genom natten och i mina drömmar. Dagar då jag går omärkt förbi på jobbet kan jag släppa jobbet så snart jag kommer utanför dörren. Men det är inte jobbets fel, det är inte fel på jobbet, det är något i kemin som gör att jag blir rädd, jag vill inte vara dum, jag vill kunna saker, jag önskar bidra, jag vill vara med och påverka på ett positivt sätt så jag får näring, så jag känner motivation och kanske tom inspiration!
Det är en tuff tid hormonellt dessa två kommande veckor, jag får försöka påminna mig själv om att ta speciellt försiktigt hand om mig själv, lyssna på musik som när, läsa böcker som ger ro, göra närande saker, rida ut vågen, kanske tom hoppa över brunnen. Detta är kanske lite negativt inlägg, men detta är början på min dal, det kommer att bli bättre.
Ok, jag är rå från igår, men jag ska inte tillåta en annan person göra mig illa, det vill jag inte ge, jag har rätt till uttryck, ibland blir det fel, men jag påstår inte att jag är perfekt, jag påstår ingenting alls, ingenting annat än så.
"Never allow someone to be your priority, while allowing yourself to be their option."
Igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar