Jag dömmer - kanske bättre om jag bara glömmer!?

Jag orkar inte längre, allt detta prat om bantning, varje dag, vid varje mänskligt möte, i korridoren, i fikasoffan, inne på rummen, vid lunchbordet överallt, det känns som det inte finns någon plats fri, förutom mitt kontorsrum. Så dit går jag när diskussionen börjas igen. ”Vad äter du? Hur mycket har du gått ner? Har du provat ”startpaketet”, vilken diet följer du? Vad äter du? Hur mycket har du gått ner – hur går det? Hur känns det?”

Det handlar om 5 – 10 kg för dem, i övervikt, ibland inte ens så många kilon, och att sitta där med över 40 kg övervikt, även fast jag vet att det inte spelar någon roll med kilon eftersom det tar tid att gå ner, så känner jag en uppgivenhet när jag sitter där mitt ibland denna bantnings fokuserade och besatta grupp.

Så nu går jag ifrån fikan och jag överväger att äta lunch på en annan plats även fast det är lite tråkigt att sitta ensam, det är ett val för mig. Jag kan inte kräva att de andra skall lugna sig med dessa ihärdiga samtal av diet.

Känner lika inför apelsin ätning, när en citrusfrukt skalas, den doft som kommer, den ger mig huvudvärk, en ordentlig huvudvärk, jag har meddelat detta vid många tillfällen, men de fortsätter att skala och äta det runt fikasoffan, jag måste gå därifrån eftersom jag mår dåligt av lukten. Det känns lite tråkigt att de inte kan ta den hänsynen – och skala apelsinen, mandarinen, satsumas i köket – på det viset kan jag sitta med. Men jag vill inte påpeka detta hela tiden, så jag lämnar fikan, jag går tillbaka till mitt kontorsrum.

Nu har jag ”spytt ur mig” det negativa som kokat inom mig, som har irriterat som en stickad ylletröja.

Här stöter jag på problem, jag kan inte avgöra vilken ”rätt” jag har att be mina arbetskamrater att skala citrusfrukterna i köket istället för vid fikasoffan? När det gäller bantning tror jag dock inte att det finns något för mig att göra, här är det mitt val att tolerera det, lära mig att stänga av öronen eller äta någon annan stans. Att sitta med vid fikan och även där försöka lära mig att stänga ute dessa konversationen eller gå tillbaka till mitt kontorsrum, för jag har ingen rätt att ”förbjuda” vissa samtalsämnen, bara för att det får mig att må dåligt.

Sedan har jag märkt kvaliteter hos en arbetskamrat som jag beundrat som får mig att reagera och jag känner hur jag ”dömer ut” henne, jag blir besviken när jag ser att hon som en liten hundvalp viftandes på svansen och hela kroppen, med stora ögon tittar på vår ordförande för uppmärksamhet – jag satt och pratade med henne och hon försvann när ordförande gick förbi, hon satt där men var inte närvarande, lyssnade inte på mig – jag reagerade med att reservera mig, det är så jag känner det, jag kommer inte att investera i denna ”relation” mer, när man inte är ”intressant” när någon annan kommer förbi, någon man önskar imponera, kan så uppenbart klippa av en annan – för mig är det en brist på respekt.

Kanske har det att göra med mitt avvisningstrauma att jag tar det så hårt?!

Jag gör det mesta för att skydda mig.