Jag trodde det skulle vara enklare att vara tillbaka på 100 %, men jag kämpar, i dag blev jag extremt irriterad och hade nära till tårar - varför kan jag inte svara på.Har svårt för den "personal sociala" sidan av jobbet, det är jobbigt för mig, kanske för att jag tänker så mycket på att bete mig "rätt" i stället för att bara vara - men bara vara, var svårare än jag trodde.
Men jag straffar mig inte för hårt, eller försöker inte vara så hård mot mig själv, men även det har varit svårt, är svårt.
Jag vill klara mig, jag vill slappna av och bara vara, släppa taget och glida med, men jag vet inte hur, har haft möjligheten men vart tog den vägen?
Natt sömnen blir störd av ett barn, en granne vars tös inte tycks lägga sig förns långt efter 23:00, hoppa, hoppa, hoppa, skrika som om någon pinar henne, gärna ute i trappuppgången också så att det ekar ordentligt, känsligt område efter som jag förstår att barn blir ledsna, klart det får gråta, men varje natt, timme, två timmar, varför? Jag vågar faktiskt inte gå ner och säga till eftersom det känns oförskämt, det är deras barn. De är ljudliga, de har hamrat, bankat och borrat i över två - tre månader nu, jag vet inte vad jag skall göra...men mitt tålamod är sköra nervtrådar.
Jag önskar slappna av, släppa taget, bara glida med utan att bli uppretad, irriterad eller bry mig så mycket om alla andra - bara andas, bara vara - fast det just nu är utmaningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar