Tiden går fortare än jag kunde anat, när jag var 25 år filosoferade jag över hur mitt liv skulle se ut vid 35, inget av det blev av. Det blir än mer märkbart när jag möter människor från mitt tidigare liv, många är gifta, har barn, ordnade liv, respektabla liv.
Själv sitter jag mitt i ett garnnystan, jag kan se andra i garnets mellanrum men mitt i mitten där jag sitter ser jag vad jag har kvar att arbeta mig igenom, jag behöver inte reda ut allt, men så pass att det är lättare att röra på mig.
Mina val har varit instinktiva, impulsiva, och rotlösa. Jag har inte stannat längre än fyra-fem år på var ställe, jag river upp och börjar om och det har tärt. Jag har skapat en person som jag inte är och när jag inte orkat bära den personen längre bryter jag upp. Det har gjort mer skada på min själ än jag kunnat ana.
Nu arbetar jag med mig själv och känner en sorg över ”förlorad tid” att jag inte tog hand om den bättre utan slösade med den så, som ett bortskämt barn.
Men det förgångna är förbi och inget jag kan ändra på, det är som det är, allt jag gjort var en reaktion på något, allt jag gjorde kom från osäkerhet och rädsla, jag gjorde vad jag kunde för att passa in, passa andra, vara som jag trodde man skulle vara enligt en norm, en norm som jag inte kände till men anade fanns – och som instruerade att man skulle vara allt jag inte var.
Jag har förstört många vänskaper, bränt många broar, bakom mig är fullt av ruiner, det rycker och osar av ödeläggande bränder. Visst, jag skall inte ljuga, jag önskar jag gjort annorlunda, jag önskar jag tagit hand om de människor som jag haft i mitt liv, många fina människor, nu är det förbi, skadan är gjord – och det förgångna är borta.
Minnena är många, jag har i all virre valla gjort många bra saker, saker som förvånar mig, det jag är mest stolt över är universitets utbildning. Jag har rest, börjat om, rest, börjat om, bytt jobb, lärt mig mer, bytt jobb igen och igen och igen – tills 2004 när det tog slut och jag hamnade plask i mitt elände, jag har nu varit på samma arbetsplats i fem och ett halvt år, jag har bott i samma lägenhet fem och ett halvt år. Det är den längsta perioden jag stannat på en och samma plats, jag arbetar nu med mig själv, vill komma i ordning med mitt liv, ge mig själv möjligheter som jag önskat – ett varmt liv i rött.
Jag fyller 40 i augusti och jag önskar så att mitt liv då vandrat på en socialare väg, att jag kanske har fler människor i mitt liv, ärliga relationer, enkla relationer. Klart att jag önskar möta någon, om jag själv inte kan få barn, kanske den jag möter redan har, livet som jag har just nu är garnigt, rörigt och onödigt komplicerat – jag gör det komplicerat eftersom jag känner att jag måste vara RÄTT – fast vem bestämmer vad det är?! Alla andra enligt mig, men nu har den tråden börjat räta till sig, jag anar nu att jag skall lita mer på mig själv, att jag kan vila i mina åsikter utan att tro att det är FEL, för känner jag något, tycker jag något, då är det rätt för mig.
Som tur är håller garnnystanet mig varm mitt i röran!
Till alla er som hamnade bland mina ruiner – jag ber om ursäkt för de lögner och komplicerade relationer jag gav.
Själv sitter jag mitt i ett garnnystan, jag kan se andra i garnets mellanrum men mitt i mitten där jag sitter ser jag vad jag har kvar att arbeta mig igenom, jag behöver inte reda ut allt, men så pass att det är lättare att röra på mig.
Mina val har varit instinktiva, impulsiva, och rotlösa. Jag har inte stannat längre än fyra-fem år på var ställe, jag river upp och börjar om och det har tärt. Jag har skapat en person som jag inte är och när jag inte orkat bära den personen längre bryter jag upp. Det har gjort mer skada på min själ än jag kunnat ana.
Nu arbetar jag med mig själv och känner en sorg över ”förlorad tid” att jag inte tog hand om den bättre utan slösade med den så, som ett bortskämt barn.
Men det förgångna är förbi och inget jag kan ändra på, det är som det är, allt jag gjort var en reaktion på något, allt jag gjorde kom från osäkerhet och rädsla, jag gjorde vad jag kunde för att passa in, passa andra, vara som jag trodde man skulle vara enligt en norm, en norm som jag inte kände till men anade fanns – och som instruerade att man skulle vara allt jag inte var.
Jag har förstört många vänskaper, bränt många broar, bakom mig är fullt av ruiner, det rycker och osar av ödeläggande bränder. Visst, jag skall inte ljuga, jag önskar jag gjort annorlunda, jag önskar jag tagit hand om de människor som jag haft i mitt liv, många fina människor, nu är det förbi, skadan är gjord – och det förgångna är borta.
Minnena är många, jag har i all virre valla gjort många bra saker, saker som förvånar mig, det jag är mest stolt över är universitets utbildning. Jag har rest, börjat om, rest, börjat om, bytt jobb, lärt mig mer, bytt jobb igen och igen och igen – tills 2004 när det tog slut och jag hamnade plask i mitt elände, jag har nu varit på samma arbetsplats i fem och ett halvt år, jag har bott i samma lägenhet fem och ett halvt år. Det är den längsta perioden jag stannat på en och samma plats, jag arbetar nu med mig själv, vill komma i ordning med mitt liv, ge mig själv möjligheter som jag önskat – ett varmt liv i rött.
Jag fyller 40 i augusti och jag önskar så att mitt liv då vandrat på en socialare väg, att jag kanske har fler människor i mitt liv, ärliga relationer, enkla relationer. Klart att jag önskar möta någon, om jag själv inte kan få barn, kanske den jag möter redan har, livet som jag har just nu är garnigt, rörigt och onödigt komplicerat – jag gör det komplicerat eftersom jag känner att jag måste vara RÄTT – fast vem bestämmer vad det är?! Alla andra enligt mig, men nu har den tråden börjat räta till sig, jag anar nu att jag skall lita mer på mig själv, att jag kan vila i mina åsikter utan att tro att det är FEL, för känner jag något, tycker jag något, då är det rätt för mig.
Som tur är håller garnnystanet mig varm mitt i röran!
Till alla er som hamnade bland mina ruiner – jag ber om ursäkt för de lögner och komplicerade relationer jag gav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar