Frågan är: skall jag INTE ta Theralén (sömndroppar) och kanske ligga och vrida och vända mig i all oändlighet, eller ta Theralén och somna djup och vakna först när klockan ringer, men vara super trött resten av dagen?! Jag finner det svårt att veta hur jag skall göra, har provat att alternera, ta dropparna varannan natt, men det blir oregelbunden sömn, samma trötthet på morgonen.
Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.
I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!
När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.
Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.
Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.
Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.
Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.
Det kommer att bli bra!
Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.
I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!
När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.
Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.
Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.
Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.
Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.
Det kommer att bli bra!
Tavlan/bilden är av Gunnel Wåhlstrand en otroligt duktig konstnär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar