Oj, vad gör jag nu? Jag stod där och hoppades att jag inte skulle bli ”hjälpt” av HONOM, men ödet ville annorlunda och jag hamnade framför Mikaels ”betjäningsfönster”, det var dags att ladda mitt årskort. Jag körde på, ”Hej Mikael, känner du inte igen mig?!” sedan kom samtalet i gång, jag tog det lugnt, talade lättsamt, log, andades. Tillät inte min inre negativa markatta ta över, fast hennes nedvärderande skrik ekade i skallen.
Jag lämnade Västtrafikskontor, glad att jag hanterade det som jag gjorde, en lugn Marie fortsatte runt hörnet av utsidan av Nordstan på jakt efter en kalender. Det kändes lite ”speciellt” att möta honom efter så många år och just nu, han tillhör goda tider, goda minnen, roliga stunder med en mer aktiv Marie, socialt var jag med. Det känns som om det var meningen att jag skulle träffa just honom, just i dag. Jag bestämde mig för att det var en ”kosmisk” inblandning av något slag, jag log försiktigt. OK – det kom en klar negativ kommentar ur min mun – ”ingen vill ha en tjockis som dig”.
Det värkte i ryggen, jag kände min guppande mage och kände en annorlunda slags uppgivenhet, för gett upp har jag inte, men jag kan inte förklara känslan inom mig. Jag tittade inte i mina passerande medmänniskors ögon, jag fokuserade på målet – ingången till Åhléns. Ingen panikångest, ingen panikattack.
Ingen kalender passar, de fina enkla de hade förra året hittar jag ingenstans, kände inte att jag ville betala nästan 100 kr för en kalender heller för den delen. Tycker om att ha en hängande i köket så jag snabbt kan se vad som händer under veckan, det brukar inte vara så mycket, förutom läkarbesök etc. Nu får jag klara mig och det är inte hela världen det!
Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag följde med farmor till hennes ICA affär som låg runt hörnet från hennes lägenhetshus. Där brukade farmor få en kalender gratis, men ack, de tiderna tycks vara förbi.
Har lärt mig en sak i dag, att det inte går att undvika saker som man känner är lite obekväma, jag bad om en annan person som skulle hjälpa mig med spårvagnskortet för jag skämdes över mitt utseende, ville inte att Mikael skulle se mitt förfall. Men ju mer jag bad och stretade mot inombords, ju mer troligt blev det att Mikael skulle hjälpa mig – för det var det jag tänkte på mest – att inte får hjälp av Mikael, nej, nej, nej – men jag lärde mig att när jag släpper taget, bara glider med, tar det som det kommer och slappnar av – då går det mycket bra!
Efter en misslyckad kalender jakt gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ett nytt rör – Treo – och sedan tillbaka till jobbet.
Kanske skall jag bara vara – det skall jag prova idag.
Jag lämnade Västtrafikskontor, glad att jag hanterade det som jag gjorde, en lugn Marie fortsatte runt hörnet av utsidan av Nordstan på jakt efter en kalender. Det kändes lite ”speciellt” att möta honom efter så många år och just nu, han tillhör goda tider, goda minnen, roliga stunder med en mer aktiv Marie, socialt var jag med. Det känns som om det var meningen att jag skulle träffa just honom, just i dag. Jag bestämde mig för att det var en ”kosmisk” inblandning av något slag, jag log försiktigt. OK – det kom en klar negativ kommentar ur min mun – ”ingen vill ha en tjockis som dig”.
Det värkte i ryggen, jag kände min guppande mage och kände en annorlunda slags uppgivenhet, för gett upp har jag inte, men jag kan inte förklara känslan inom mig. Jag tittade inte i mina passerande medmänniskors ögon, jag fokuserade på målet – ingången till Åhléns. Ingen panikångest, ingen panikattack.
Ingen kalender passar, de fina enkla de hade förra året hittar jag ingenstans, kände inte att jag ville betala nästan 100 kr för en kalender heller för den delen. Tycker om att ha en hängande i köket så jag snabbt kan se vad som händer under veckan, det brukar inte vara så mycket, förutom läkarbesök etc. Nu får jag klara mig och det är inte hela världen det!
Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag följde med farmor till hennes ICA affär som låg runt hörnet från hennes lägenhetshus. Där brukade farmor få en kalender gratis, men ack, de tiderna tycks vara förbi.
Har lärt mig en sak i dag, att det inte går att undvika saker som man känner är lite obekväma, jag bad om en annan person som skulle hjälpa mig med spårvagnskortet för jag skämdes över mitt utseende, ville inte att Mikael skulle se mitt förfall. Men ju mer jag bad och stretade mot inombords, ju mer troligt blev det att Mikael skulle hjälpa mig – för det var det jag tänkte på mest – att inte får hjälp av Mikael, nej, nej, nej – men jag lärde mig att när jag släpper taget, bara glider med, tar det som det kommer och slappnar av – då går det mycket bra!
Efter en misslyckad kalender jakt gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ett nytt rör – Treo – och sedan tillbaka till jobbet.
Kanske skall jag bara vara – det skall jag prova idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar