Jag vet inte

Det är kyligt här inne, det blir det när det är riktigt kallt ute, har fått sätta på mig mina tofflor och en långärmad tröja. Var faktiskt ute på en liten promenad i eftermiddags, knarrade gott under skona.

Det slog mig igen att jag är mycket tacksam att jag bor här i Sandarna, Kungsladugård och Majorna. Det känns bra här, det känns tryggt här.

Har tänkt på den 18- åriga flicka vars liv blev tagit från henne, hennes familj, vänner, området fick verkligen sin trygghet tagen i ett ögonblicksverk. Jag, ja, hon måste ha varit så rädd, jag önskar att hon fanns hos oss än, att hon kan fortsätta se fram mot studenten, fick känna sig trygg.

Hur tänker man när man ger sig på en annan människa, när man våldtar, slår, sparkar, skär och våldför sig på en annan individ. En dotter, en syster, en väninna, en skolkamrat en medmännsika, en tjej som har ett liv framför sig, som de som våldfört sig på henne arrogant tog från henne, tänker de inte på vad de gör?

Vad är konsekvenstänkandet? Hur kommer det sig att vissa går över gränsen, det tycks, och jag kan ha fel, att det sker ofta i pack, ett gäng killar eller tjejer, eggar på varandra. Allt de egentligen behöver göra är att fundera på hur de skulle känna det? Vara den som ligger där?! En människas liv är heligt anser jag, att ge sig på en annan individ på detta viset tycker jag är ovärdigt, känslokallt och saknad av något väsentligt mänskligt inom sig.

Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner det, inte bara för denna tjej, utan för alla de som blivit och blir utsatta, alla de som mister sina liv och överlever med känslomässiga ärr.

Jag vet inte om jag skulle våga avbryta ett slagsmål, pågående våldtäkt, rån eller vad som, jag tror tyvärr att jag är för feg. Jag kan ringa för hjälp, men att handgripligen ge mig in - det vet jag inte, kanske om vi var två. Att se om en uteliggare lever, andas, etc är en helt annan sak, där är våld mot mig minimalt, men att säga nej, ställa sig mitt i det och göra kroppsligt motstånd - tyvärr.

Men jag skall bli bättre på att ta mitt sociala ansvar, försöka hjälpa där jag kan, jag kan inte ge mycket pengar, men kanske till lite mat, fråga om allt är ok med någon som ser ut att vara i behov av hjälp, det kan jag nog klara. Att ge den hjälp jag själv skulle önska i samma situation, det vet jag inte alltid om jag kan eller vågar. Men lite är bättre än inget!

Helt plötsligt har jag börjat känna väldigt mycket för väldigt många, jag blir ledsen för hundar som måste gå inne i stan, för barn som ser ut att fara illa, en gammal som tycks som osynlig för andra. Jag ser ett inslag på TV och blir mycket illa berörd, det kan till och med vara en serie. Som vid Inspector Morse i går, när en äldre man blir misshandlad och hans hund blir ensam, så ledsen jag blev, Morse tog hand om hunden och den mådde väl, men oj, vad ledsen jag blev. Ja, jag vet inte varför, jag tycks inte kunna urskilja verklighet, eller jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det.

Att äta kyckling, kött eller fisk, som den kommer till mig, oftast frysen är ok, men jag vill inte se jakten, slakten eller annat. Jag blir ledsen och ber om ursäkt till kungskrabban, kycklingen, kon, grisen, jag blir ledsen när de på nyheterna berättar hur många vargar eller älgar de skjutit. Jag vill att vargen och älgen skall få vara i fred, att de skall lösa beståndet själva, naturens balans. Vi äter inte varg, - men jägaren får behålla skinnet - blä. Människorna, vi är för många också, vi är så duktiga på att kurera sjukdomar att vi lever längre än Gud kanske tänkt sig, med tanke på jordens resurser.

Klart, inte tycker jag att vi skall jaga människor, det gör vi dock ändå, fattigdom, orent vatten , världsliga konflikter och mord, vi människor gör oss själva väldigt illa. I stället känner jag att jag önskar ge mer tillbaka till jorden, på någotvis hjälpa varandra mer, bättre.

Vet inte riktigt vad jag vill säga eller mena, men jag vill leva i en regnbåge inte i svart, vitt eller grått.

Jag vet inte