OJ

Varje gång som jag pratar om operationen biter jag mig i läppen efteråt och önskar det osagt, för jag är orolig att operationen inte skall bli av, trots att jag pratat med Sophiahemmet i går om en del av mina mediciner och samtalet avslutas med ”vi syns den 7 april Marie”.

Vi syns den 7 april – det innebär trots allt att det SKA hända, jag har ett hotellrum bokat, resan planerad och frågorna besvarade, men ändå är jag rädd att jag skall ställa till det så det inte kommer att hända.

För mitt ”Modus operandi” är sådant att jag förstör goda saker som händer inom och utom mig, resultaten kan ses strödda efter mig som förstörelse efter ett jordskalv. Nu vill jag ändra detta, nu vill jag avstyra det invanda beteende mönstret. Jag är medveten om det, jag har sett varningstecknen och har tillfälle att ta hand om operationen som ligger framför mig – fast det är genom att inte prata om det som jag kan rädda det från att förgöras, tror jag.

Samtidigt kommer det upp funderingar och tankar, funderingar kring hur mycket kommer jag att gå ner? Kommer jag att gå ner i vikt – för vissa fungerar det inte och rädslan att vara en av dem är stor, men det är upp till mig, upp till mig.

Vissa dagar nämner jag inget, andra dagar droppar det ner runt mig som regn, då kommer ångesten – för jag vill så intensivt skapa ett bra hälsosamt liv. Ett liv i rött, varmt, fylld med varma människor, kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet.

I dag är jag lite orolig – men det kommer att ske – så är det med det!