Treåringen

Jag har alltid haft henne hos mig, treåringen, hon har varit kraften, ilskan, försvaret, hon har ställt till det för mig ibland, men så är det med små barn. När jag bröt ihop, när allt rasade över mig, var det treåringen som tog över, hon var väldigt utagerande och ilsk, hon surade och stängde in sig.

I dag kan jag se att det var från en plats av försvar, hon, treåringen, var den som hade styrkan. Men jag var inte snäll, jag var arbetsam att vara runt och det fick jag höra. I ett samtal med min chef i allt detta, berättade jag om treåringen, min chef sa att hon kallade det tonårsbeteende, vi kom överens om att min chef skulle hjälpa mig att uppmärksamma när jag föll in i detta beteende, vi kom överens om kod namnet tre.

Nu har två år gått, jag och min treåring är mycket bra vänner. Vi kommer att finnas tillsammans för resten av livet, men nu, i stället för att vara oerhört destruktiv, utåt, hjälper hon mig att se situationer där jag behöver vara starkare, vara hårdare, sätta upp gränser. Hon är min ”stopp” skylt för att välja ny riktning – oerhört värdefull guide för mig.

Nu behöver jag inte hjälp med att uppmärksamma mitt beteende, ”tre” behövs inte nämna, oftast kommer detta ord från min chef, numera, i lägen där jag själv inte förstår varför, t.ex. om jag inte tycker som de andra i min arbetsgrupp, eller om jag bara ”skojar” runt, som händer när energin tryter eller tröttheten tagit över. Men hur säger jag till att jag inte längre behöver ”tre” utan att såra? Min chef tycks anse att det fortfarande behövs – fast jag är så glad åt min förändring, min tillväxt, min ”mognad” i mitt resonerande?! Kanske ser hon inte denna förändring?!

När min chef, i tron om att vara hjälpsam, säger ”tre” idag, blir jag oftast konfunderad och ibland även sårad, det sägs oftast i situationer där min åsikt ”vädras” i forum till för det eller när jag bara larvar mig i brist på eller på grund av, för mycket energi. När det sägs nu blir jag ledsen och ibland upplever jag det som ett litet slag på fingrarna – även fast det inte var menat så.

Jag och min treåring har långa diskussioner, vi hjälps åt att vrida och vända på saker som konfunderar mig, ofta kommer jag fram till kloka slutsatser – det är jag så otroligt stolt över.
Kanske är det så att jag har blivit bättre på att ta hand om min treåring, och med det, även bättre på att ta hand om mig själv?! Behovet av att stå på mina egna ben är viktig för mig och något jag strävar för att omgivningen skall förstå. Det är klart – huvudsaken är att JAG vet om det, att jag står tryggt i mig själv.

Tröttheten, den är arbetsam, här är ett utmärkt tillfälle för treåringen att komma fram, men, nej, jag vilar i min trygghet, i vetskap om att tröttheten är tillfällig och att jag kommer att hitta min sömnrytm igen, det är bara att släppa taget, förr eller senare händer det och jag somnar som ett barn och sover genom natten.

I morse vaknade jag med en katt med treårs beteende bredvid mig, hon satt och tittade på mig, det tycktes som hon visste när jag skulle upp utan att väckarklockan ringt. Hon kom och gav mig en huvudklapp (hon klappar mig med sitt huvud) och var så gosig – precis som treåringar kan vara ibland – sedan kom busiga, trotsiga ”hej-dund-rans” treåringen i gång – in i garderoben, till ytterdörren så jag får parera med forten för att komma ut, och med en sned blick när jag äntligen fått bort henne från ytterdörren, sjunker hon ner på mattan och ger mig den ”onda” blicken.

Azalea får göra som hon vill (nästan) men ibland, när humöret tryter, kan vi vara lika jobbiga treåringar tillsammans!

Treåringen är min kraft och styrka.