Terapin, tyckte att allt jag gjorde var att kräkas självömkan och upprepa samma sak om och om igen. Jag fortsatte att ta värktabletter för att ta bort den knivskarpa smärtan, och fortsatte att ta upp oväsentligheter i terapin. Det gick runt, det var mycket av vad som hände i relation med mina arbetskamrater, trytande energi och hur jag förlorat kunskapen om att veta vad som är verklighet och inte.
Men, så började jag märka att jag blev arg, jag reagerade annorlunda på situationer där jag brukar dra mig undan – jag ifrågasatte i stället, jag accepterade inte vad andra sa som den ultimata sanningen längre, jag hade börjat lita på mig själv, mina tankar och åsikter.
Mitt uppe i ett samtal kunde jag plötsligt märka att jag inte brydde mig om samtalsämnet, jag tyckte inte att det var någon stor sak, min åsikt var annorlunda, jag fortsatte att hålla med och försöka stödja så gott jag kunde – men jag fick börja bita mig själv i tungan, så jag inte sa vad jag tyckte. Jag hade lärt mig att det inte var önskvärt, att behålla vänskapen innebar ett återhållsamt beteende – mitt val.
Fast, det började sitta illa, jag gillade det inte, jag bör säga vad jag tyckte, och märkte snabbt att det inte var populärt – här kommer då ett val – i vänskap anser jag att man accepterar varandra som man är. Har man olika åsikter är det okej, bra träning för att se om ens argument håller, man behöver inte alltid tycka samma sak. Men, här kan det även brista, här kan ens värderingar börja delas.
Jag erkände en handling som jag gjort, medveten om vad jag gjorde och dess innebörd, jag berättade detta och sedan dess har jag känt ett avståndstagande från en väninna. Dels blir jag besviken, ledsen att hon inte kunde sätta det beteende i relation till hur jag mår och mina psykiska utmaningar. Det kändes som en järn ridå kom ner och jag börjar desperat försöka klättra över, återknyta till något som redan hade börjat falna. När jag känner att någon är på väg att lämna mig, då tar jag ett hårdare tag, jag blir desperat.
Ironiskt är att jag själv kan känna att, ”nu får det vara bra”, men om den andra hinner före så att säga, hinner före med att lämna mig, slår jag om – ologiskt som det är.
Nu ser jag det, mitt mönster, så nu får jag välja, det är upp till mig, fast jag är rädd måste jag erkänna.
Jag är dock expert på att börja om, jag har gjort det många gånger, fast denna gång har jag en karta med fina skyltar, ett underbart hem, ett arbete och stöd både gällande att styra upp min ekonomi och min psykologiska situation, lära mig att hantera den, för den kommer att finnas kvar.
Om någon väljer att inte vara med i denna resa är det helt ok, jag kan inte tvinga liv i en relation/vänskap, jag får helt enkelt lära mig att släppa taget – fast tusan vad det är svårt att motstå att slänga sig framför henne och be henne bry sig om mig. Men ”I am a big girl now” dags att stå på mina egna ben och bjuda in till mer jämställd vänskap, lite mer ge och ta. Utan så många förhållningsorders – utan bara vara galna och det är bra det!
Terapin tar – även fast det tar ett tag att inse ibland, men bättre smygande än inget alls eller kvar i självömkan i alla mina dar!
Känner en sorg – att bli bortvald känns sorligt.
Men, så började jag märka att jag blev arg, jag reagerade annorlunda på situationer där jag brukar dra mig undan – jag ifrågasatte i stället, jag accepterade inte vad andra sa som den ultimata sanningen längre, jag hade börjat lita på mig själv, mina tankar och åsikter.
Mitt uppe i ett samtal kunde jag plötsligt märka att jag inte brydde mig om samtalsämnet, jag tyckte inte att det var någon stor sak, min åsikt var annorlunda, jag fortsatte att hålla med och försöka stödja så gott jag kunde – men jag fick börja bita mig själv i tungan, så jag inte sa vad jag tyckte. Jag hade lärt mig att det inte var önskvärt, att behålla vänskapen innebar ett återhållsamt beteende – mitt val.
Fast, det började sitta illa, jag gillade det inte, jag bör säga vad jag tyckte, och märkte snabbt att det inte var populärt – här kommer då ett val – i vänskap anser jag att man accepterar varandra som man är. Har man olika åsikter är det okej, bra träning för att se om ens argument håller, man behöver inte alltid tycka samma sak. Men, här kan det även brista, här kan ens värderingar börja delas.
Jag erkände en handling som jag gjort, medveten om vad jag gjorde och dess innebörd, jag berättade detta och sedan dess har jag känt ett avståndstagande från en väninna. Dels blir jag besviken, ledsen att hon inte kunde sätta det beteende i relation till hur jag mår och mina psykiska utmaningar. Det kändes som en järn ridå kom ner och jag börjar desperat försöka klättra över, återknyta till något som redan hade börjat falna. När jag känner att någon är på väg att lämna mig, då tar jag ett hårdare tag, jag blir desperat.
Ironiskt är att jag själv kan känna att, ”nu får det vara bra”, men om den andra hinner före så att säga, hinner före med att lämna mig, slår jag om – ologiskt som det är.
Nu ser jag det, mitt mönster, så nu får jag välja, det är upp till mig, fast jag är rädd måste jag erkänna.
Jag är dock expert på att börja om, jag har gjort det många gånger, fast denna gång har jag en karta med fina skyltar, ett underbart hem, ett arbete och stöd både gällande att styra upp min ekonomi och min psykologiska situation, lära mig att hantera den, för den kommer att finnas kvar.
Om någon väljer att inte vara med i denna resa är det helt ok, jag kan inte tvinga liv i en relation/vänskap, jag får helt enkelt lära mig att släppa taget – fast tusan vad det är svårt att motstå att slänga sig framför henne och be henne bry sig om mig. Men ”I am a big girl now” dags att stå på mina egna ben och bjuda in till mer jämställd vänskap, lite mer ge och ta. Utan så många förhållningsorders – utan bara vara galna och det är bra det!
Terapin tar – även fast det tar ett tag att inse ibland, men bättre smygande än inget alls eller kvar i självömkan i alla mina dar!
Känner en sorg – att bli bortvald känns sorligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar