Det var obehagligt, i torsdags tappade jag greppet och en rädsla och ledsamhet tog över mig, jag kunde inte sätta något i relation till annat eller ens titta på vad som sagts konstruktivt, det var kaos inom mig, jag tappade taget, jag försvann och ville bara skrika, be om hjälp eller åtminstone få ett sympatiskt lyssnande öra.
Nu blev det inte så, jag blev förvånad, jag skakade på huvudet åt min glömska, hon kan inte ge mig det jag önskar eller behöver. Att ringa dit var ett illa val, men desperat som jag var, allt jag ville var att få en ”kram”, en klapp på axeln och ett ”okej, du har gjort en enorm dumhet, men jag gillar dig ändå”, men jag fick en föreläsning och någon som inte lät mig prata till punkt, någon som pratade över mig, som inte ens visste vad jag skulle säga för hon var så upptagen av att lägga sin åsikt över mig, säga till vad jag skulle göra - utan att höra att jag redan sagt det, att jag hade försökt att få prata till punkt utan framgång.
Då förstod jag, insåg vart jag stod och det var ok, livet förändras konstant och så även de relationer som vi har i det, så är det, antingen justeras vänskaper och andra relationer eller så får de ett naturligt slut.
Jag vill bli respekterad för den person som jag är, jag önskar att bli lyssnad på när jag pratar och inte överhopad av en person som inte tycks villig att verkligen höra på det som sägs.
Nu låter jag livet få hjälpa mig, nu låter jag mig guidas av vad det undermedvetna redan vet, nu får det vara bra med att kuva mig för att passa en annan, att sitta och bita tungan för att jag vet att min egna åsikt inte är välkommen.
Nu skall jag försöka landa på en stabil mark igen, att landa på ben som bär och som kan hjälpa mig vidare. Jag tappade fotfästet i torsdags och jag blev oerhört rädd, men det börjar kännas bättre nu - men det är en liten bit kvar - men det är OK.
Så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar