Jävlar

Jag insåg just då och där att jag har ett val, jag kan välja, det är upp till mig. Men det hindrade inte tårarna från att komma, jag lät det vara så tills jag var färdig. Samtidigt som jag var oerhört ledsen var/är jag även väldigt arg, tankar snurrar runt med en himla fart i mitt huvud.

Jag inser att den knipa jag sitter i är självförvållad, jag är villig att ta konsekvenserna som följer från det, jag ser allt som följer rakt i nunan, böjer inte bort blicken, inte ens när jag inte orkar mer. Men att nästan hela tiden bära en annans oro och min håller nu på att knäcka mig och jag är så rädd att jag skall tappa bort mig igen.

Därför har jag kommit fram till ett beslut, ett beslut som jag är rädd för, men som det är i dag är jag inte villig att offra mig själv för HENNE. Jag håller på att städa upp och reda ut mitt liv, ta steg fram och bygga en framtid för mig själv. Jag vill inte ha något av det som varit, det jag gör from nu är MITT EGNA min egna framgång, mitt egna nederlag.

JAG ringde skuld- och budget rådgivarna, JAG är den som stått 6 mån i kö, JAG är den som går hos terapeut, JAG är den som arbetar på att få ett liv innan jag dör, men det måste vara SJÄLVSTÄNDIGT!

Nu blir jag anmäld, eventuell rättegång eller förhandling eller vad det heter, och vem vet, kanske blir det fängelse i 6 mån för mig eftersom jag inga dagsböter kan betala. Vad händer med min lägenhet? Mitt arbete? Mina katter? Nu vill jag bara kräkas, nu har jag tagit ett beslut och kommer att följa det för min skull.

Jag har människor som kan hjälpa mig på det sätt JAG behöver, de finns, vad är det värsta som kan hända frågar jag mig själv? Sedan avgör jag om jag tror jag kan klara det.

GUD ger oss inte mer än vad vi klarar finns det sagt av någon vis person. Jag litar på det - allt jag önskar är ett lugnt liv för mig, varmt, rött liv, med hopp, tro och lite magi och massor av drömmar!

Jag kommer över det här som Peter Le Marc sjungit tror jag.