Mänskliga relationer, det är lite komplicerat, speciellt när man känner sig vilsen redan från början och vad som driver mig till vansinne är att jag alltid måste överväga om det jag känner är rätt eller fel, om jag har rätten att tänka och känna på ett speciellt sätt. Jag är rädd att tänka fel, jag är rädd att jag ingen rätt har alls - på grund av hur jag levt tills i dag.
Jag misstänker att jag komplicerar saker genom att jag tänker för mycket, analyserar mina tankar som sedan går genom en rättegång, jag är försvarare, åklagare och domare. Det säger sig självt att jag inte alltid prickar rätt och att sulsatsen jag drar inte alltid stämmer.
Jag blir förvirrad, där är jag nu, jag fattar inte riktigt, jag vet inte vad jag skall göra eller hur jag skall förhålla mig.
När jag frågar får jag svar som förvånar mig, för jag är visst inte ensam med min förvirring alla gånger, andra vet inte heller, men skillnaden mellan oss är att jag tvekar, de kör på och ta det som det kommer. Jag försöker men min inner dialog är svår att ignorera. Men det är ingen anledning till att ge upp.
Men hur gör jag för att koppla loss min hjärna från denna rundgång?
Det är mycket som far runt inombords, varje sak som händer, varje nyans, varje ”avvisning” vägs, jag känner av att det är på väg att ”ta slut” och jag sörjer det, jag sörjer att det inte finns mer förståelse, mer acceptens än vad som verkligheten är där. Jag är förvånad, jag är väldigt förvånad och besviken.
Jag lärde mig av denna situation att allt inte är likvärdigt, att det finns vänner som dömer mig hårt utan att ta hela min historia med i beräkningen. Jag har gett mer än vad jag egentligen haft och i slut ändan verkar det inget värt. Det gör mig mycket ledsen. Saker ändras, så är det.
Är lite rädd, men jag har överlevt tidigare, jag har klarat mig hittills, jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar